Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hennes dotter, som föddes åtta månader efter den
unga grefvinnans ankomst till Ättlinge i så hög grad
kom att likna min mor.
Till stor lättnad för fröken Beata dog den unga
modern, kort efter barnets födelse, och då grefve Karl
sju månader därefter gifte sig med en ung
änkefriherrinna, som dock afled efter ett kort äktenskap,
sedan hon födt en son, blef dennas porträtt genast efter
bröllopet upphängdt i riddarsalen på Ättlinge, en ära,
som aldrig vederfors den förra grefvinnan, hvilken blef
fullkomligt glömd af familjen. Det sades att själfva
fröken Gunilla ej hört att hon funnits till, utan länge
tagit sin fars senare hustru för sin mor.
Det var kort efter Gunillas mors död, som
»violetta frun» visade sig för min mor, som hade blifvit
antagen till barnets sköterska, ty amman, en
stockholmska, befattade sig blott och bart med att nära
den lilla. Då den vackra trädgårdsmästaredottern en
natt låg vaken och vaggade barnet, under det hon
tänkte på den underrättelse, som föregående dag
anländt, att grefve Maurits skulle komma hem, stod
plötsligt en dam framför henne. Det var lätt att se, hvem
hon var, — hvem kände ej beskrifningen på »violetta
frun?» Sidenklädningen, hvars färg gifvit spöket sitt
namn, de bara skuldrorna och armarne, smyckena i
håret, i öronen, på hals och armar, allt var kändt
sedan långa tider tillbaka, liksom den omständigheten,
att hon stundom visade sig med ett spädt barn på
armen.
Spöket fäste sin sorgsna blick på Gunillas unga
sköterska och tryckte sitt späda barn till hjärtat,
under det hon varnande höjde handen. Det är att
antaga, att hon, som varningen gällde, vardt så
förskräckt öfver synen, att hon ej förmådde spörja
spöket om meningen med besöket. Stackars min vackra
mor, hon trodde, att synen bådade lilla Gunillas död;
hon anade ej, att det var hennes egna tankar på den
blide, vänlige grefve Maurits, som frammanat den.
Underligt var det ändå, att min mor ej mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
