Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Seldén tycktes tveka, men Gunilla bad honom
skämtande att ej förrän följande dag påtaga sig
lärareminen.
»Nej, låtom oss nu en timme eller två vara fyra
riktiga människor!» utropade Filip. »Gif Gunilla din
arm, Seldén! Helena, du tar ju min och så framåt på
frihetens månbelysta väg!»
Ingen svarade honom, men jag såg att Gunilla
lade sin arm i magisterns, liksom jag min i Filips.
Vi hade en god del af den mellanliggande skogen att
genomvandra innan vi kommo till ån, men därifrån
kunde vi ro ända in till slottsparken.
Tystare än vi fyra har väl ej något lustvandrande
sällskap skridit genom en skog. Filips arm låg fast
och stadigt kring min midja och Gunillas hufvud rörde
nästan vid magisterns skuldra; men jag tror att icke
heller de talade ett ord med hvarandra. Sakta skredo
vi fram genom skogen, så sakta, som vi fruktat att
skrämma bort månstrålarne, hvilka här och där lekte
på skogsstigen.
Ändtligen stodo vi vid ån, där en eka låg vid
stranden. Nu bröt magistern tystnaden.
»Vågar ni förtro ert lif åt den där farkosten och
edra riddares starka armar?» frågade han Gunilla i
lätt skämtande ton, men råkade därvid oförsiktigt se
henne i ansiktet, som nu, liksom hans eget, fullt
belystes af månskenet.
»Ja,» svarade hon med lätt darrande stämma, om
denne riddare ej finner det svårare att dö med mig,
än lefva mig förutan».
Seldén ryckte henne häftigt till sitt bröst, men
blott ett ögonblick.
»Jag bär fröken ned i ekan», sade han till hälften
vänd mot oss, liksom för att förklara sitt beteende.
Filip och jag sågo på hvarandra och smålogo.
Därpå tog han mig, som om jag varit ett barn, upp
på armen, samt bar mig därpå ned till de andra i den
tämligt stora farkosten.
Det såg ut som om Seldén ej mera vågat se på
Gunilla, ty han vände ryggen åt henne och sysslade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
