Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Onödigt, tant», svarade löjtnant Filip med illa
dold harm; »jag skall utbedja mig äran att få afhämta
da ... min kusin».
Fröken måste ej hafva hört det afbrutna ordet,
ty hon såg nådigt på honom och gaf mig en vink att
göra mig färdig till promenaden. Min blick föll på
Gunilla, hon stod röd som en ros; Seldén vände sig
hastigt bort.
Det var en mild månljus kväll i början af
september. Gunilla och jag gingo från slottet så där vid
åttatiden; före tio kunde vi ej vara tillbaka. Men denna
afton utsatte nådig fröken ingen bestämd tid, ty vi
skulle ju tillryggalägga hemvägen i det bästa sällskap,
hon kunde önska sin brorsdotter.
Gunilla var denna afton ovanligt tyst, och då vi
gingo genom skogen, stannade hon flera gånger för
att lyssna, men ingen kom. Ensamma fortsatte vi
vägen till det aflägsna torpet; men då vi suttit en stund
hos det sjuka barnet, hördes steg utanför hyddan och
Gunilla sprang hastigt upp.
»Det är Sel ... Filip, ville jag säga ... Kom,
Helena!»
Hon gaf sig knappt tid att säga torparfolket
farväl, innan hon skyndade ut ur stugan.
Där utanför stod Filip.
»Är ej — ej bror Axel med», sporde Gunilla och
såg sig omkring.
»Nej, han fann vägen för lång och vände om hem,
men Seldén står där borta vid skogsbrynet», svarade Filip.
Gunilla gick främst på den smala stigen, som förde
fram till skogen. Jag drog mig tillbaka för att låta
Filip följa henne, men han fattade hastigt min hand
och sköt mig före sig i det han hviskade i häftig ton:
»Du är allt för mycket tjänarinna!»
Jag förstod honom ej, men jag kände att han var
ond på mig. Tyst och beklämd gick jag framåt tills
vi kommo till skogsbrynet, där Seldén väntade oss.
»Kvällen är härlig, det är synd att sofva bort den
i det gamla dystra slottet; viljen I som jag, så ro vi
en stund på ån», föreslog Filip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
