Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förefallit mig tungt; här, vid spiseln, linnesömmen och
spinnrocken samt vid de ledsamma läroböckerna, kände
jag mig nära att förgås, som en fisk på torra landet,
om jag ej förstått att på egen hand skaffa mig
förströelse.
Magistern tillbringade vanligen en del af natten
på observatoriet och hans mor plägade sitta vid sin
spinnrock, tills han kom hem. Under sådana
omständigheter var det ej lätt att obemärkt lämna huset, ty
portnyckeln var i gummans vård och Seldén hade sin
egen nyckel.
Mitt rum låg åt en bakgata, och mången gång
hade studenterna sett mig stå vid det halföppna
fönstret. De hade talat vid mig, påmint mig om vår
första bekantskap på värdshuset samt frågat, om jag ej
ville sjunga något för dem.
Jag å min sida dolde ej min goda vilja att hvarje
afton få njuta ett par timmars frihet bland unga, glada
människor, och så kom det till att de goda
studenterna hvarje afton klockan nio, då fru Seldén bad mig
gå till sängs, i stället lyfte mig ut genom fönstret och
buro mig i »gullstol» till ett muntert samkväm. Där
sjöng jag för dem mina visor eller, då de bjudit flera
flickor, dansade jag med de vackraste studenterna,
hvilka sade att de aldrig hade roligare än då den
vackra »hafsfrun» var midt ibland dem. Benämningen
»hafsfrun» hade de gifvit mig i anledning af min sång,
hvilken de funno vara trolsk och lockande — eller
kanske äfven de tyckte att jag ej hade någon själ.
Det led mot jul och ännu ej något bud eller bref
från Ättlinge. Seldén skref gång på gång till Filip.
Han hade antingen glömt eller också fäste han ej
något afseende vid den omständigheten att fröken Beata
alltid själf öppnade postväskan i sitt arbetsrum.
Hvarför skulle väl jag göra honom uppmärksam därpå?
Var det ej bäst för oss alla som det nu var?
Nu visste jag att Seldén var en ansedd
vetenskapsman, som fler än en »professorska» önskade till
svärson, och jag log i mitt sinne, när jag tänkte mig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
