Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sköna, smärta Gunilla Ättensköld som en fet, vördig
fru, sittande och grufvande sig öfver studentupptågen
eller de höga torgprisen. Nej, Gunilla, fröken Beata
hade rätt: löjtnant Filip, du och Ättlinge passa bäst
till samman. Dock kunde väl Filip åtminstone en gång
ha besökt mig. Han var ej hälften så artig som mina
nya vänner, bland hvilka dock ingen gjorde anspråk på
att vara min älskare.
Jag hade ej något större medlidande med Seldéns
tysta kval, ty dessa hindrade honom ej att ännu
strängare än modern inskärpa mig nya plikter, och vid
mina lärostunder kände jag den ena frossbrytningen
efter den andra vid tanken på att han kunde få
kunskap om mina kvällsförströelser.
En afton bevistade fru Seldén en större bjudning,
och då magistern var rest till Köpenhamn, befallde
hon mig vid elfvatiden afhämta henne. Härom hade
jag föregående afton underrättat mina glada vänner,
och då beslöto de att fira min tillfälliga frihetstid med
en fäst i ett slutet sällskap, till hvilket de skulle hämta
mig klockan sju.
Det var en vacker månljus afton, men ändå syntes
ej några andra promenerande än studenterna, hvilka den
tiden ej tyckte om att se skuggan af en »bracka»
förmörka deras månbelysta promenadplatser. På utsatt tid
tågade en liten skara upp till vår dörr och uppstämde
en sång, men då jag ej visade mig, veko ynglingarne
in på bakgatan för att få reda på, om jag var hemma.
Klädd i samma skrud, som jag bar, då jag första
gången visade mig för mina vänner, stod jag nu i
fönsterkarmen. Under sång bars jag öfver Lundagård.
Här kom en manlig gestalt med skyndsamma steg
rakt emot det glada triumftåget. Han tycktes dock vara
så helt och hållet upptagen af någon tanke, att han
ej gaf akt på att vi befunno oss på samma gångväg
som han, förr än det var för sent att vika undan.
Med ett kort: God afton, kamrater! ville han skynda
förbi, då jag gaf till ett lätt rop och nämnde namnet Filip.
Då stannade han plötsligt liksom mina följeslagare.
Månen lyste klart på honom, mig och mina nya vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
