Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskarinna, besvarade hon med att visa henne de blommor,
hon funnit i sin bönbok, samt förklarade att ingen
skulle förmå att skilja henne och Ludvig från
hvarandra.
För första gången måste fröken Beata taga sin
tillflykt till vänliga föreställningar, hvilka Gunilla
besvarade med att föraktfullt vända henne ryggen samt
lämna rummet.
Axel låg till sängs, då vi kommo hem. Han
föregaf att han fallit ur sadeln, då han försökt rida den
ena unghästen, men Gunilla, som af husmamsellen
fått veta orsaken till hans blånader, berättade det utan
skonsamhet för fastern, uppgifvande att hon genom
ett öppet fönster hört främmande människor tala
därom. Fröken Beata låtsade sig ej höra denna berättelse.
»Filip», sade hon dagen därpå till mig, »som du
ser, kokar det borgerliga blodet i Gunillas ådror starkt
öfver och jag har skäl att tro, det hon i sin barnsliga
vrede tänker på flykt ... Som du känner, skulle själfva
Seldén förakta henne, om hon företoge sig en så låg
handling. Jag ber dig hafva fördrag med hennes
barnsliga fantasier och vara mig behjälplig att skydda vårt
namn för fläckar. Sök att vinna hennes förtroende,
låt henne få tala med dig om sin så kallade kärlek, tills
den dunstar bort, likt vatten i en kokande kittel. När
en människa kan tala om sina känslor för andra, gråta,
beklaga sig, hota, som nu Gunilla, är det hela att
betrakta som en förbiilande vind, hvilken upprör sjöns
yta, medan det är fullkomligt stilla på djupet. Tege
hon däremot, ja, då ...» Fröken Beata tystnade och
stirrade rakt framför sig.
»En sådan man, som Seldén torde det ej vara så
lätt att mista», invände jag.
Hon spratt till vid min röst och såg på mig, som
om hon behöfde erinra sig vårt samtalsämne.
»Nej, det är ej lätt, det vet Gud; det kan af den
unga, varmhjärtade jungfrun blifva en hård,
maktlysten, oböjlig kvinna, men ändå är det bäst ... Det är
min stolthet att veta det ännu ej någon fröken
Ättensköld dukat under för vår ätts förbannelse — allt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
