Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Svens Sven. (Rönnebergs härad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte ville kyssa henne längre. Han var ju nu en lång
tamp och utsedd fästman till Hans Andersas Sissa.
Där må dock ingen tro, att tösabestet sa’, att hon
bytt om märket, nej, det aktade hon sig för, ty hon
hade hört, att sådant straffades både med
halshuggning, lifstids spinnhus och ris på kyrkotrappan, och allt
detta, tyckte hon, kunde göra Hans Anderskan godt,
för det hon tog lifvet af den enslige kalkonkycklingen.
För se, tösen hade varit med i kyrkan och sett, när
nabomoran tog upp den ene tvillingen, och så tyckte
tösen, att moran gerna kunde ha skuld för hela
tvillingaröran allt ifrån första början.
Hvad Sissa sa’ eller inte sa’ till detta, skall en
låta vara osagdt, men när den lefvande nabotvillingen
kom en dag, klädd i sina kyrkokläder, för att med
talmannens tillhjälp redigt fria till henne, så tog hon
till ögonen och sade, att den rätte Sven natten förut
gastkramat henne. Och så bad hon om betänketid för
att se, om han kom igen eller hvad som eljes skulle
komma efter. Mer än detta kunde hvarken talmannen
eller friaren, som Sissa kallat för den galne Svennen,
få ur tösen.
Natten därefter, då Hans Andersson stått upp och
gått ut i hagen för att se, om pigorna voro ensamma
i blekboden, som de borde vara under den tiden linet
låg på blek, hade hans mora en rent förfärlig syn,
där hon låg ensam i sparlakanssängen. Detta har hon
själf omtalat för Koppe-Kerstin på det här viset:
»Rätt som jag ligger som bäst och väntar på, att
Hans skall komma igen, står där en annan lång hvit
en just vid sängfötterna. ’Är det du, Hans?’ säger jag
då. ’Där var väl ingen af drängarne i blekboden?’
»Jag heter inte Hans, utan Sven; det är jag som
går till Sissa, och jag skall gå till henne ända tills
den förbytte tvillingen slår henne ur hågen! Ger så
den långe gasten sig till att hväsa, så jag blef så rädd,
som om det trumpetat till domedagsotta. Men jag
sansade mig ändå så pass, att jag sporde: ’Men är du
inte Sven Svens Hans och är bror till Sven Svens Sven,
som i går var här med talmannen?’ ’Nej!’ stormar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
