Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Svens Sven. (Rönnebergs härad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sådana dröshasar!» sade Hans Andersonskan,
räckte ned sin ena näfve och hifvade upp pojken,
slog sanden af honom och lämnade så i ilskan och
förvillelsen den andre tvillingen åt sin man.
Ja, det är man i alla fulla fall inte riktigt säker
på, för båda ungarne voro i sina kristnakläder lika
hvarandra som ett par kålmaskar, så där är ingen
lefvande själ, som vet, om det är Sven, som blef döpt
Hans, och Hans, som blef kallad Sven, eller om Sven
blef döpt till Sven och Hans till Hans. Därom grälade
också gudfar och gudmor en lång stund under
hemvägen och moran påstod, att det aldrig fallit henne
in att släppa sin blifvande svärson ur händerna. Men
när hon nu skulle se till den tvilling, hon hade i sitt
knä, så hade lifvet gått ur honom.
Det kan väl hända, att hon nu fick ett hack i
samvetet af den dräpte kalkonkycklingen, men hon
sade inte ett muck, förr än de kommo till en stängd
grind; då sade hon:
»Tag hit Hans, eljest tappar du väl honom i
backen igen, när du skall af och öppna grinden», sa’ hon,
och så gaf mannen, det fä’t, henne den andre pojken
också. Men när de så kommo hem till Sven Svens och
skulle lämna från sig tvillingarne, så var det Hans
Andersas glött som var död och morans gudson, som
var lefvande. Var det inte märkvärdigt? »Det var inte
underligt att Hans, den yngste, gick bort, för han såg
så torr och spicken ut allt ifrån första början», sade
Sven Svenskan, och hon lade ändå till dessa ord: »Nu
kan ju Sven få ett par tunnland jord mera på sin
lott, när han gifter sig».
Och så blef den här tvillingen Sven Svens Sven,
och ingen mer än barnmorskan, barntösen och
nabo-folken visste, att han lika gärna kunde varit Sven
Svens Hans.
Emellertid, som tiden gick, fick Hans Anders mora
en tös, och hon skulle aldrig i sin tid fått veta annat,
än att Sven ifrån första stunden varit den han är, om
inte hans gamla barntös, som nu är stugpiga där i
gården, blifvit »krum i lefvern» på Sven, för det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
