Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Svens Sven. (Rönnebergs härad.) - Hur det kom sig att hin slättbon ej tålte höra åskan (Norra Åsbo härad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dag inträdde Hans Andersson till prästen, skrapande
med ena foten och sade:» Nu är jag här med gasten».
»Vik hädan, osälle ande!» skrek prästen. »Det
var inte jag, som tappade dig på golfvet».
»Åh, denne tyckes just ej vara så borttappad»,
sade fader Hans. »Det är bara kyrkovärden Sven Svens
Sven i Lödbo, som är sjögast eller likasom styrman
på briggen Tvillingbröderne’ —»
»Och det var han, som — hm!»
»Jo, vördig pastor, det var allt han, som — hm!
»Så den ungdomen kan spöka, Hans!»
»Ja, och nu få vi spöka till och hålla bröllop för
den illmaria tösakanaljan, Sissa jag menar, och vill
därför ta ut lysning».
Nu säges det, att då Sven Svens Hansas, eller
tvillingens gamla barnpiga dagen före hans bröllop
skulle skura hans fötter rena, hittade hon en stor brun
fläck på hans ena lilltå, och den fläcken hade just den
af tvillingarne haft, som barnmorskan märkt till att
vara den äldste, så att, om nu bara inte hon också
förut förbytt bröderna, så är Hans Svensson likaväl
Sven Svens Sven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
