Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur det kom sig att hin slättbon ej tålte höra åskan (Norra Åsbo härad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slättbomannen, som kom ledande med maken till hästen. »Hvar
skall du ta vägen med Bläs?» frågade han tiggaren.
»Upp till er Nils, som går och drifver med stutar,
när de, som äro sämre än han, köra i kapp med
rashästar, som far ju nu själf kan höra», säger då
tiggareskarnet.
»Mor har, kan tro, lämnat dig öket? Ja, det
förstås, ty hon är den, hon alltid har varit, en riktig
nötpanna! Hur däkers skulle Nils kunna köra i kapp med
dem, såsom de nu sätta till, med bara en häst? Se
här, ta Snopp med och rid för jädern i våld till
pojken med båda öken! Och säg till honom, att han ej
rent (af) flår ökakulorna för mig, men han må icke
därför låta någon köra förbi sig». Därmed lämnade
han tiggaren också den andre hästen, och denne
karlen satte af värre än ett skålladt troll och blef aldrig
synlig mera på den trakten. Men hvarenda gång
slättbofolket sedan hörde åskan, koxade och höjde de
hakan upp mot himlen, och när det knallade och
dundrade bra högt, sade mannen:
»Det är, ta mig dalern, vår Nils med Bläs och
Snopp! Man skall få se, han står sig mot de andra,
ty köra som en karl, det kunde pågen».
Detta hände sig i sommarens dag, när slättboarne
ha föga arbete för deras hästar. Men när det så led
mot hösten, började mannen tycka, att hans påg kunde
ha vettet att skicka hästarna ner igen med samma bud,
som fått dem. Själfva moran menade vid sig själf, att
nu kunde det vara nog med det där körandet och
flackandet, kors och tvärs på himlagolfvet, till ringa
nytta; men hvarken hon eller fadern kunde göra
något, när deras påg tycktes ha glömt, att rågen vid
denna tid var mogen i lerlyckan, kan (man) veta.
»Far», säger då moran en dag, »du får ta till
staden och köpa oss ett par andra hästar, ty Nils
behåller nog de han fick till sig; han har väl arbete till
dem», tillade hon, för hon ville, ska säga oss, icke
ställa (till) ondt för pågen hos hans far.
»Får väl så med», menade mannen», men nu
köper jag två ston, så föda vi upp föl», tyckte han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
