Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Lasse Kalun och hans familia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om inte Lasse passat på att lyfta dem af och räddat
dem i sin koja. Samma kväll kom han också öfver
en bra dörr, med lås, på acksjonsstället, och, som hans
fästekvinna var köksa där i gården, räddade hon en
smula sängkläder och en del annan nyttig remedja,
under det husbonden slogs med sina gäster, så
hårtottarna flögo omkring och förmörkade luften.
Fästekvinnan — Boel hette hon, innan hon blef
grattelerad Kalunskan — hade tjänt för tillhälftensfår
hos kyrkovärdens så bra, att, när hon flyttade till
Lasse, medförde hon ett svart får och ett hvitt bagglamm,
eller bede, som det rättvisligen bör heta, och dessa
kreatur hade på något ogrundalöst sätt ynglat af sig
två getter, ett kid och en bock. Detta var till en
begynnelse hela Lasses familia, för grisar hade han ej
kärlek till, förty de skrika så etter femton, när ’en
ska färdas i tysthet med dem, och därtill är ett svin
tungfödt, när en själf skall bestå det kosthållet.
Lasse hade väl varit gift en half snes år, när jag
kom att vännas i orten, men ingen själ i byn eller
nå’nstans hade sett det invändiga af Kalunens stuga,
utan igenom kyrkovärdens räddade fönsterrutor, när
hela familian var ute och gnodde i skogen. Men det
syntes granngifveligen, att getter och får lefde inne i
stugan, som barn i huset, med den förskillnad, att
Lasse nu och då ref lifvet ur ett får eller getkreatur
för att komma åt kalunet och sedan kånka ner till
byn — en halfmils väg — med familiamedlemmen på
ryggen för att sälja den. En panntoffletäppa hade han
och Kalunskan rotat till i ljungbacken: mjöl bytte
Lasse sig till mot slaktkräken, när han ej såg sitt
tillhåll att grabba till sig en påse full hos mjölnaren.
Där blef alltid en extra rolighet i byn, när Kalun
kom för att komersa, men han själf sa’ inte många
ord, för han var lika så rädd att slita på käft och
språkremedja, som hans Boel i sin pigtid hade varit
om — hvad är det nu det kallas på fint språk? Jo,
vänta — »skemisetter», så hon nändes inte ha ett sådant
plagg på om natten. Men sparade Kalunen på orden
så rände i stället hans ögon omkring kvickare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
