Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Lasse Kalun och hans familia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
julafton på eftermiddagen, och hör då på långt håll
Lasse hugga ved.
»Go, kväll! Så brådt du har att hugga bränne!»
hälsar jag.
»Får väl flinta på och skaffa kölne till högtiden,
för Boel tycker, att djuren inte lämna från sig all den
värme, som tränges under högtidsdagarna, när det är
förbjudet att förrätta arbete», gnällde Kalun. »Vi ha
bara två dar till julafton, vet jag».
»Lasse är vriden i kalunet,» tänkte jag och steg
gratis in i stugan till familian. Där satt Boel och
kardade getragg och magull af de svarta fåren, ihop med
hvartannat, så det rök efter; fåren och getterna
memrade på hö och torra löf och uppförde sig också på
vanligt hvardagsvis. »Så flitig du är, Boel!» sa’ jag.
»Är du nu härigen och nosmar!» snärjde hon till,
»Ditt vin får du lukta upp på andra håll, och det är
bara inte värdt att skylla oss för’t».
»Den saken är klarerad Boel. Men att du kardar
ragg och svart fårto nu så nära in på helgen, det kan
jag inte begripa», sa’ jag.
»Hva’ begriper väl ett manfolk utan familia?»
klarnade hon till. »Vi ha två hela dar till julafton, och
jag hinner spinna några rullar garn till att fära hålen
i våra hoser me’ och förfota de värsta under julen,
då det är okristligt att snurra på spinnrocken».
»Ni ska väl gå i julottan?» frågar jag, för jag
hade hört i byn, att Kalunens brukade gå dit och sno
till sig så många ljusstumpar, de kunde komma åt,
medan församlingen troppade af kyrkan.
Ack ja, det är så högtidssamt med de många
granna talgljusen vid bänkarna!» suckade Boel andäktigt.
»Förgät nu bara inte tiden!» förmanar jag.
»Vi ha två dar dit. Nu kan du ha stått här länge
nog och hornat! — — Puss på’n, Jakopp!»
Jakopp, — det var en stor bockrackare, en son eller
sonson till den, som gästgifverskan civiliserat resande
med som gemmerlamskortletter, och, just som jag
vänder näsan mot dörren, får jag mig en sättare i hasarna,
så jag kom — skam att erkänna — på hufvudet ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
