Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Spytte-Necklasens ande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade käringen att reda sig bäst hon kunde med
liket och sin ko.
Jag kom dock med på begrafningen, och lade då
märke till, att hon fått en smula manfolk i huset.
Det var, förstås, bara en pågablära på omtrent fjorton
decennier, det vill säga år, och blek om näbbet som
en mjölad sill. Det var hennes systerson från
Jerusalem i Malmö, sa’ käringen; någon far hade han aldrig
ägt, sa hon, och aldrig hade han varit utom staden
förr, kände inte ett får från en ko eller en kyckling
från en groda, men kunde läsa som den värsta präst
och hade fått premier för’et på landtbruksmötet,
sa’ hon.
»Aha!» tänkte jag, »spytteänkan är harig vorden
i hjärteroten. Hon är rädd att gubben skall gå igen,
som jag profeterade, och den kunskapsrike pojken
skall, vid behof, läsa bort’en».
»Hvar logerar unge herren nattetid?» sporde jag
kavaljermang.
»När nu liket kommit väl ur huset, får han ligga
där det stod i det gamla kammerset på gaflen», sa’
Sissa.
»Men där står ju din ko,» deviderade jag.
»Ja», tyckte hon, »den arma varelsen kan väl
behöfva någon hos sig, då hvarken hon eller jag vet
hennes tid och stund, eftersom Necklas alltid skulle
förtiga sina handlingssätt».
Så talade jag ej mera med änkan, för det ej
gillesfolket skulle tro, att jag hade så kallade hederliga
afsikter. Men jag tummade den kunskapsrike pojken
och utransakade hur illa rädd han var att Necklas
skulle komma igen och se om kreaturet, den första
lefvande ko, som pojken sett i sina lefnadsdagar.
Så var det en sen kväll, nu i höstas’ att adokaten
och jag sutto i vår oskuld med en smula toddi och
en tvåmanstolfva, då vi få höra skrik och det
ogrufligaste arkeli, utanför Sissas stuga, och pojken kom
farande som en torpedobåt rakt på adokatens upplysta
fönsterruta.
»Han — liket — är hos vår ko», flåsade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
