Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. När August Febb ville bli fabrikör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så fingrarne strittade värre än spenarne på en
nykalfvad ko, som längtar efter mjölkedejan.
Nu, min käre Jösse Post, reviderade jag för mig
själf, får du ta din hand från den rebuspliken och
låta Febb vara Febb!
Ola Toft represerade den blifvande
stenhuggarefabrikören till höger och vänster, och Agust bockade
och neg, så febben vimsade värre än på ett dibarn,
men han tycktes vara rakt osynlig för hela laget. Toft
och jag blefvo däremot spenderade med så mycken
puns vi ville dricka med dem, och efter den kom Cilla
in med några små blågröna flaskor med ståltråd kring
korkarne och när de bojorna löstes, knallade och fräste
de små däcksarne ackrat som kampanjen i Ola Tofts
svinstia. Både Ola och jag begrepo, att silfverhalsarne
blifvit omtappade och omdöpta till sodavatten, till
tullsnokarnes förvillelse, och vi sa’ inte nej till sådant
invärtes vatten, förstås. Men det var ett sjujädra tyg
till att gå i näsan och purra i skallen! Punsen hade
inte gjort mig det allrabittersta pårus, men
sodavattnet, de skäld’et, var klart till att småknäcka mig. Det
var dock icke värre, än jag också var med när den
långe skutskepparen ropade på Cilla, att hon skulle
komma med det finaste vin gästgifvaren hade, och då
kommo de stora silfverhalsarne fram och knallade som
de värsta kanoner. Där skålades, dracks och gjordes
sjåser, utan att Agust fick en syl i vädret.
Till sist blef han modig, gick rak i ryggen, så
febben smet in i hansa hasor, som svansen på en rädd
hund, fram till Cilla och sporde henne så tyst, om
där ej fanns något ännu finare och dyrare än
kampanjevin.
»Jo», säger hon lika tystlåtet, »en bål flankmarsch».
»Tag genast in en sådan. Jag skall, min lif, lära
dem förstå hvem jag är!» Därpå klef han upp på
disken, bjöd tystnad med hvita handen — med handsken
på, förstås — talade och sade, att han, som deras
blifvande stenhuggarefabrikör, skänkte dem sin
bevågenhet, bad dem inte vara blyga för honom, fastän han
var af högre stånd och kaliber, utan ta mod till sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
