Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. En etikettsfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regnkylan. — Sappörer, herr fru, är detsamma som
rapningar på bondspråk. — Välbekomme, säger jag då och
skådar blygsamt upp i hennes ansikte, mitt herrskap,
varsnar att hon hade en bra klick äggula i den
närmaste mungipan. Nu vill jag fråga, om en belefvad
kavaljer kan låta en högt betitlad dam gå omkring
på torget med matklickar i fysjonomien? Jag kan det
minstingen inte. Därför bockar jag mig, stiger henne
närmare och säger alldeles diskrätt: »Hennes nåd har
nog spisat löskokta ägg vid lunken och glömt torka
lilla munnen!» Därmed spottar jag på min högra
hands pekfinger och stryker henne ren om munnen i
en sekund. Damen blef röd, som droppande
kalfvablod, ty hon hade naturlemang inte väntat sådan
sälskapsvana hos en tarfligt klädd kött-transportör, men
jag puffade henne uppmuntrande på höften och sade:
»Inte behöfver nådig öfverstelöjtnanska» — ja, mannen
är bara löjtnant, men det tillhör en bildat konversation
i våra dagar att ta alla titlar ett eller ett par noter
högre, ser frun — alltså: »Inte behöfver hennes nåd,
öfverstelöjtnanskan, skämmas för en liten äggklick?
Sådant kan hända den allra bäste; det har händt mig
med blodpölsa!»
Hennes köksfröken, som hade svalningar af grädde
i sina båda munvikar, dök med hela ansiktet ned i
sin muff, rädd, förstås, att jag skulle vara så
demokratisk att jag ej skulle göra skillnad i artighet
emellan henne och en hennes nåd, och så försvunno de
båda, som andar, med svängande kjortlar, ty
kalfbringan var skamligt dyrbar. Men nu for Månsson på
mig som en regäl slaktarhund och Pytteskräddaren
kacklade som den värste kapun, att jag — Jösse Post
— inte lärt veta hu — hm — högre sällskapstakt. Och
hit om här galpade de värre, än om jag, som en
oborstad lama, hade spottat hennes nåd i ansiktet med mitt
högra pekfinger, som var lika rent som den stund jag
kom till världen. Emellertid strejkade jag som
Månssons kött-transportör, omgjordade mig med mitt köttråg
och hvita skynke samt flyttade min verkningskrets till
korffabrikör Hors — di kallar’n. Dock har det legat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
