Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Knastens talang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
remplingarna, så räckan blir rak i kanten; håll saxen
ett tag, Sven, mens jag rullar bättre ihop’na!» säger
han då, med ryggtaflan vänd åt Sven, som nock så
grant håller den farliga saxen med båda händer; sedan
rullar mäster ihop det granna klädet. »Nu kan Sven
vara så bra och själf gömma räckan, tills jag skall
klippa till ditt liberil» anhåller han oskuldsfullt.
Jag var rakt färdig att spricka af invärtes skratt,
ty jag hade sett, hur fermt Knasten lade klädet
dubbelt, medan Sven snusade med både näsa och ögon,
så där blef två långrockar tillklippta i stället för en.
Jag brydde mig ej om att se, hur det gick med
det gula västklädet, men någon tid därefter kom jag
öfver skräddaren i hans hem, då han med en visp
och tjock blåelse stod och förvandlade en kanaljegul
väst till en blåstänkt, som blef både grann och
finurlig. Fram på våren kom Knasten till bröllop hos mor
Holger, som gifte bort styfsonen med urmakarens
dotter, och då var mäster rent öfveränna fin i blå
långrock och blågulbrokig väst. Då sade jag Sven-nojs,
hur knepigt Knasten brukat sin talang, och Sven måste
ut med den speciriksdaler, som han af gubbenören
fått för sin stora vaksamhet.
Detta låg dock sedan jämt och gnagde i räntan
och lefvern på Sven, och han lurade på tillfälle att
ge in Knasten för hans talang och jag var inte heller
emot ett nojs, när det kunde bära till.
Så hände det på sensommaren, att Svensa gamla
farmor, som bara var skinn och ben, la’ näsan i vädret
hos hans föräldrar, som ägde en liten hemmansdel i
vår socken. Knasten fick bud att komma dit och sy
en mörkblå klädesberedd vadmalsklädning till Svensa
syster, och jag blef bebådad dit att rifva lifvet af en
griskulting och en kalf, för där skulle göras stor ståhej
med äredet, eller, som vi nu säga, begrafvelsen, efter
käringen. Det var visserligen sant, att detta ej var
någon vidare passande anledning att drifva hommer
och pajasspel med någon dödlig, men frestelsen kom
så gratis oskuldsfull, att jag skulle varit stark som
engelen Simson för att stå emot. —
Knasten sitter i undantagsstugan, där käringen bott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
