Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lycksökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ängslig för en gesälls skull!» utbrast den tredje
flickan föraktfullt. »Då skulle jag, min sju, ej bättre
ha lärt eller sett».
»Jo, du, som tjänar som kammarjungfru här på
godset, ser naturligtvis större herrar — gå din näsa
förbi; men när en af oss tjänstflickor har gifvit sin
kärlek åt en gesäll, så kan det vara ängsligt nog att
bli ovän med honom. Eller hvad säger du, Ida?»
Den talande var borgmästarens Lovisa, en
tjuguåttaårig tärna.
»För det första är jag ej tjänstflicka, utan
klädsömmerska och kan ej döma öfver edra hjärtans
känslor, för det andra ville jag ej offra frihet och nattro
för en bagares skull; de lära ju hänga i degtråget
hvarje natt», upplyste Ida. »Men hvad är det för en
fin herre, som står och stirrar så på oss där borta vid
den stora eken?» sporde därpå de andra.
»Ja, fråga du Alma därom, så får du kanske
sanna, att mången spottar i den skål han själf får supa
ur. Herremannen där borta är gesäll hos skomakare
Lund», svarade Lovisa.
Ida såg på Alma under det hon själf jämkade sin
lösfläta längre fram under hufvudduken. »Känner du
honom? Hvad heter han?»
»Tallkvist, tror jag», svarade Alma, dragande sin
ljuse stråhatt längre ned i pannan för att dölja sin
rodnad. »Jag kan väl ej hjälpa att han, som andra,
kommer hit hvarje söndag. Lovisa skall då alltid pika
folk!»
»Åh, du behöfver ej bli ond för det man råkar
se dig under hatten. Du kan ej neka till, att han
alltid passar på att träffa dig de stunder, du är här ute»,
sade den obarmhärtiga Lovisa.
»Är det så ställdt, är det väl bäst säga dig farväl
nu; vi skulle med våra hufvuddukar kanske blott
genera herr Tallkvist, som kanske blott umgås med
hattflickor», sade Ida, utan att dock röra sig från bänken.
»Tallkvists far var i många år vedsågare; jag har
ofta munhuggits med honom, då han skar
borgmästarens ved för lång», upplyste Lovisa med stort eftertryck
på hvarje ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
