Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lycksökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tyst, flickor, tala ej så högt, det kommer en hel
flock herrar hitåt», varnade Alma, döljande sin harm
för att ej gifva Lovisa tillfälle att förnya sina anfall.
»Nej, se Ida och Lovisa! det var bra vi funno er;
vi äro just ute för att söka flickor, vi ha nämligen
kommit öfver en fiolspelare, och nu skall dansen stå
i lunden den gröna, som det står i visan!» sade
anföraren muntert. Ida och Lovisa stego genast upp och
slätade ut sina ljusa kattunskjolar, Alma rörde sig ej
från stället.
»Man vågar väl ej taga sig friheten bjuda mamsell
Lyrén med till en liten svängom i det gröna?» frågade
anföraren för ungherrarne med någon förlägenhet.
»Nej, jag tackar, jag dansar aldrig så där i
solskenet. Komma ni igen snart, flickor? Eljes får jag
säga er farväl», sade Alma med en tillgjord stelhet,
som illa passade till hennes vackra, vänliga ansikte.
»Vi tänka dansa både i sol- och månsken!»
svarade Lovisa, som hade förvärfvat sig ett stort rykte
för sin uthållighet i alla slags danser, från
»tyrolervalsen» till den vildaste galoppad.
Ida sände en blick af saknad till den plats där
den vackre Tallkvist stod, nu, som det tycktes,
försjunken i betraktande af den ståtlige
herrskapsbyggnaden, hvars framsida vette åt parken.
»Jag kommer igen om en stund», hviskade hon
till Alma, då hon lämnade denna för att följa sina
andra vänner till dansplatsen.
Den glada skaran tågade bort, Alma blef ensam
och tvekade, om hon längre skulle bli kvar på platsen
eller gå sin väg. En förstulen blick under det vida
hattbrättet smög sig samma väg som nyss Idas
ögonkast. Då steg hon upp, låtsande sig se åt motsatt håll,
ty det lifliga, bruna ögat hade upptäckt, hvarthän den
vackre handtverkarens tåspetsar voro vända.
»God eftermiddag, Alma!» hälsade nu en manlig
stämma halfhögt.
Hon vände sig om. »Nej se, herr Tallkvist här!»
tonen ljöd så förvånad, som om hon aldrig tänkt sig
möjligheten af en dylik händelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
