Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Presten och zigenerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tacka Gud för din räddning, flicka», yttrade Maglow
betänksamt, »men — men nog hade det varit bättre
för oss om dragonerna fått oantastade draga hädan, ty
Gud nåde oss för de svenskes hämnd.»
Härmed gaf Maglow sin gångare en liten påminnelse
med käppen och tänkte fortsätta färden, men plötsligt
drog han tyglarne åt sig och frågade:
»Du såg väl inte, mitt barn, dessa friskyttar på så
nära håll, att du kunde känna igen om någon var
härifrån trakten?»
»Nej, vördig herr kyrkherre, det gjorde jag inte,
men — — —»
»Nå — sjung ut!»
»Jo, jag hörde ett namn ropas och jag tror att det
var namnet på anföraren.»
»Hur lydde det namnet?»
»Severin — — —»
Maglow ryckte till så häftigt, att hans lilla Brunte
höll på att sätta sig på hasorna, och hans vaxbleka
ansikte rodnade starkt. Men han yttrade ej ett ord.
»Och så», tillade flickan, »vet jag också hvad han
hette, korporalen, han som tog mig upp på hästen —
han hette Åke Silfver. — —»
Men det hörde icke kyrkoherden, som, synbart i
mycket upprörd sinnesstämning, redan begifvit sig af.
Det dröjde en god stund innan Maglows känslor
hunnit lugna sig, och det var först då han ridit in på
Spånga bro som den fridfulla naturen omkring honom
förmådde mildra den vid flickans ord väckta stormen i
hans inre.
Och visserligen var ock den platsen synnerligt väl
ägnad att dämpa alla missljud. En mera förtjusande idyll
kan man knappast tänka sig. Från den här öfver Almaån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
