Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6. »Göingehöfdingen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin väg och arbeta på egen hand, ty de ha nu blifvit
för vana vid själfsvåld för att tåla några band.»
Man såg på Göingehöfdingens min att den åsikt,
som den gamle skytten nu uttalat, icke var främmande
för hans egen tankegång. Hans blick blef hård och
hvass, men då han nu reste sig och bjöd handen till
afskedshelsning åt sin gamle stridskamrat, ljusnade den och
det kom något vekt och varmt i rösten, då han sade:
»Så skiljas då våra vägar! Aldrig hade jag trott att
vi två skulle stå som fiender emot hvarandra. Men må
vårt öde gå i fullbordan. Möter mig i striden den kula,
som blifvit satt som mitt lifs gräns, så skall den ej bli
mindre välkommen för det, om den kommer som en
sista hälsning från en vän och gammal vapenbroder. Att
du alltid skall möta mig med ärliga vapen, vet jag!»
»Tack för det ordet, Göingehöfding», sade Måns
med rörd stämma. »Mötas vi i striden, så sänder jag
dig kanske en kula som en hälsning och en varning.
Men inte skall den utsläcka min gamle kaptens lif.
Måns Skytt vet hvar hans kulor träffa.»
Göingehöfdingen log ett godt löje, skakade den gamle
snapphanens hand än en gång och försvann i skogens
dunkel.
Måns Skytt tog åter vid med sin packning, och
snart sågs äfven han med säcken på ryggen och Tusse
troget i hälarne lämna sin koja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
