Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 23. »Stöfvaren» och hans valp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att snapphanarne omöjligt kunde misstänka, att någon
människa kunde få plats att gömma sig. De rannsakade
i hvarje vrå och togo hvad de kommo öfver, men pojken
hittade de ej, och för resten visste de inte att han ens
fanns till. De trodde att gården var öde, sedan de dräpt
ägaren och hans hustru.
»När de tagit allt, som fanns att taga, kommo de att
tänka på att kanske någon dyrbarhet, en kopparkittel
t. ex. vore nedsänkt i brunnen, hvilket icke sällan
förekommer i dessa oroliga tider. Som de stodo där alla
sex och hade sina ögon och tankar i brunnen, small ett
skott, och anföraren, träffad i nacken, störtade
hufvudstupa ned i vattnet. Genast började de leta efter skytten,
men kunde ingen sådan finna, ty ingen hade sett
hvarifrån skottet kom, eftersom alla hade sina blickar i
brunnen. Och att någon skulle kunna ligga mellan
ungsmuren och taket föll dem aldrig in, ty där var ju så
trångt att knappast en katt kunde komma dit, tyckte de.
»Men det var i alla fall Mårten som skjutit. Det fanns
nämligen ett litet hål mellan muren och takskägget, och
genom det hade han stuckit ut bösspipan och så väl
träffat sin faders baneman, att denne dog på fläcken.
»Då snapphanarne icke funno någon skytt, samlades
de åter vid brunnen, och det blef nu fråga om att
upptaga anförarens döda kropp. Just när de som bäst voro
sysselsatta därmed, och alla hade sina blickar i brunnen,
small åter ett skott och snapphanen n:o 2 störtade,
träffad i nacken, ned för att hålla sin anförare sällskap.
»Nu blef det ett ännu ifrigare sökande än förra gången.
De genomletade hvarje vrå, som ansågs kunna rymma
en människa, både i boningshuset och ladugården, men
allt förgäfves. Nu voro de endast fyra kvar, och de
tyckte att det kändes riktigt kusligt och hemskt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
