Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sig bör, endast det som var evigt och stort.
Denna personlighet, den poetiske och förklarade Milton, är i
poemet allestädes närvarande. Milton hör till dem som förmå ge
varje rad och sats sin egen personlighets prägel på ett
oanalyserbart sätt. I en av sina essayer säger Walter Bagehot om hertigen av
Wellington, som var en fullständigt illitterat person men som
besatt samma förmåga: ”Man kan läsa en depesch av honom
angående dragoxar och hästskosöm; och man kan likväl känna
intresse, ett stort intresse — because somehow among the words
seems to lurk the mind of a great general.” — Det är samma
förhållande med Milton. Han är visst inte alltid i egentlig mening
sublim i Paradise Lost, utan avhandlar ibland, också han,
”dragoxar och hästskosöm”, framförallt i sina teologiska utredningar,
torrt pedantiskt bråte från nutidens synpunkt; och likväl,
materialet må vara än så torrt, bevisföringen än så otillfredsställande: i
det ögonblick man läser det och är i kontakt med vad man läser,
har man en stark känsla av att någonting väldigt är närvarande
bakom orden, en hög och sträng ande, en titanisk mentalitet.
Bortser man från ett par anföranden i artilleriscenerna i Himlen,
där han gör ett försök att vara humoristisk, finns knappt något
ställe i poemet där inte denna kvalitet är förnimbar.
Att tala om Miltons stil är inte mycket på sin plats i
sammanhang med en översättning, där det allra mesta av originalets
formella värden måste gå förlorat; men att helt utelämna detta ämne
beträffande en skald, hos vilken stilen betyder mera än hos de
flesta, skulle kanske vara lika olämpligt.
Milton är en av de största verskonstnärerna. Den tredje av den
elisabethanska poesins självständiga tekniska former, blankversen
— de andra båda voro spenserstansen och den shakespeareska
sonetten — bragte han i Paradise Lost till sin högsta fulländning.
För Shakespeare hade blankversen varit en dräkt lämpad för alla
förhållanden, från de vardagligaste till de mest upphöjda; Milton
övertog den från honom och gjorde den till en helgdagsklädnad, —
närmast till en översteprästerlig mantel med urim och tummim
och bröstplåtar av guld. Shakespeare kan med blankversen göra
många saker som äro omöjliga för Milton; men den sak Milton kan
göra, gör han som ingen annan; han härskar över ett mycket
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
