Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan i stället närmast intryck av en långsamt framtonande celest
harmoni, tung, djup, vibrerande, av ytterligt invecklad struktur,
alltid sig själv lik och skild från allt annat, och likväl i varje
ögonblick växlande i konstrik nyansering. Evolutionen av hans
långa versperioder är som ett planetsystem i sin fullkomliga
balans; varje vers uppgår harmoniskt, men utan att förlora sin
identitet, i dessa perioders högre enhet. Ingen översättare kan hoppas
att ens tillnärmelsevis ge något begrepp om detta. Det enklaste
slagets blankvers är det, där raderna följa varandra som
självständiga enheter och där satsens slut ofta sammanfaller med radslutet;
monotonin blir där snart stor och outhärdlig. Detta motverkas
biand annat genom överklivning, som låter raderna logiskt och
rytmiskt gripa in i varandra; därvid lurar emellertid blankversens
motsatta fara, nämligen att verserna upphöra att längre verka som
verser och helt förlora sin individualitet; resultatet blir då något
som vid läsning ter sig som ett slags sönderhackad metrisk prosa, i
saknad av såväl den riktiga prosans som den riktiga versens
förtjänster. Mellan dessa blankversens Scylla och Charybdis styr
Milton oberörd sin kurs, manövrerande rytm och kadens med
oföränderlig säkerhet, och bringar alltid sina perioders långskepp
lyckligt i hamn, utan något spår av ansträngning — (IV, 156—67):
Now gentle gales,
fanning their odoriferous wings, dispense
native perfumes, and whisper whence they stole
those balmy spoils. As when to them who sail
beyond the Cape of Hope, and now are past
Mozambic, off at sea north-east winds blow
Sabaean odours from the spicy shore
of Araby the Blest: with such delay
well pleased they slack their course, and many a league
cheered with the grateful smell old Ocean smiles:
so entertained those odorous sweets the Fiend
who came their bane ...
(1926)
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
