Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Om gamla soldatvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N
förtätats, och hans truppers ursinne över utebliven sold samtidigt
nått bristningsgränsen, satte han allt på ett kort, trummade i
Milano samman sina följen, spanska, franska och italienska
äventyrare, förenade sig med Frundsberg, som med tiotusen
landsknektar kommit ner från Tyskland, och började därpå, under
förbipasserade städers och staters korstecken och bleka skräck, sin
tumultuariska marsch mot Rom för att skaffa sig själv en pant och
sina svultna galgfåglar rov. Han stod inom kort vid sitt mål; och en
majmorgon i den tidigaste gryningen, då ett tätt dis ännu hängde
längs Roms murar, lät han blåsa till allmän stormning, — ett ljud
som kom påve och kardinaler att stiga upp i ottan för att i sorg och
förvirring hasta in i San Angelos hägn. Bourbon, iförd över
rustningen en vit kappa som gjorde honom igenkännlig i dimman för
vän och fiende, ledde själv sitt folk mot murarna och stod redan
med foten på stormstegen, när han föll, träffad av ett
muskötskott. Han bars undan till ett litet kapell i närheten och hann där
överlämna befälet till sin landsman, Philibert de Chalon, duc
d’Orange; vid soluppgången dog han, ropande i yrsel: ”Mot Rom!
Mot Rom!” En konvulsion av sorg och raseri genomfor hären, vars
humör redan på förhand var allt annat än gott; ingen befälhavare
hade nu längre ringaste styrsel på manskapet, och en skövling utan
någon som helst hejd var därmed oåterkallelig. Visan hos
Brantöme fasthåller det ögonblick, då d’Orange, i det han
kommenderar förnyad stormning, inviger Roms befolkning som en
hekatomb åt den stupade soldnärhövdingens maner:
Quand le bon prince d’Orange
Vit Bourbon qui estait mort,
Criait: Saint Nicolas!
Il est mort, Sainte Barbe!
Jamais plus ne dit mot,
A Dieu rendit son ame.
Sonnez, sonnez trompettes,
Sonnez tous a l’assaut!
Approchez vos engins,
Abattez ces murailles:
Tous les biens de Romains
Je vous donne au pillage.
Brantöme ber halvt om ursäkt å författarens vägnar beträffande
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
