Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om telegrafapparaterna och deras begagnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
larne icke medför motsvarande tillökning af elektromagnetismen; så bar man
att vid lindningshvarfvens påläggande hålla sig inom en viss omkrets.
Genom att fylla detta upplindningsutrymme med lindningshvarf af fin tråd
blir dessas antal naturligtvis större, än om gröfre tråd används till
lindnin-garne. Men emedan den finare lindningstråden förorsakar ett större
ledningsmotstånd än den gröfre, så medför den finare trådens användande den
olägenheten, att strömstyrkan försvagas. Om den finare tråden används, får man
sålunda visserligen flera på jernet verkande strömomlopp, men strömmen i hvarje
lindningshvarf blir svagare, än om den gröfre tråden används.
Har man nu att välja mellan olika finlek af samma tråd, så bör man
känna det öfriga motståndet i ledningskedjan, förutom relaisens, innan man kan
bestämma, hvilken »nummer» af tråden bör, för erhållande af största
magnetiska effekt, användas. Finleken bör nemligen vara sådan, att
relaislindnin-garne göra lika stort motstånd som kedjans öfriga ledningar, när så många
lindningar påläggas, att hela upplindningsutrymmet blir fyldt.
Naturligtvis är det fördelaktigare att hafva lindningstråden tillverkad af
bättre ledande metall än af sämre ledande, emedan i det. förra fallet
strömstyrkan blir större. Lindningstråden bör alltså vara förfärdigad af bäst ledande
(renaste) koppar.
Relaisen kan regleras så, att ankaret kommer närmare intill eller längre
från elektromagneternas poler; jemväl kan den spiralfjeder, som sträfvar att
aflägsna ankaret från dessa poler, vara mindre eller mer hårdt spänd.
Ankarets större eller mindre aflägsenhet från magnetpolerna kan betraktas
antingen med afseende på dess hviloläge, då det af fjedern hålles aflägsnadt
från polerna, så långt som slagets storlek medgifver — den del af relaisen mot
hvilken häfstången i detta fall slår an, och af hvilken hon hindras att aflägsna
sig, så långt fjedern förmår draga henne, kallas relaisens klack*; — eller ock
kan denna aflägsenhet betraktas med afseende på ankarets arbetsläge, då det
af elektromagneterna är neddraget och medelst häfstångens förande mot städet
sluter lokalkedjan.
I arbetsläget får ankaret ej komma så nära magnetpolerna, att det berör
dem; ty då skulle dels häfstången ej komma i tillräcklig beröring med städet,
dels magneterna, om de på sådant sätt blefve »slutna», ej släppa ankaret, när
strömmen i deras lindningshvarf upphör. Ankaret får ej komma polerna
närmare, än att ett tunnt postpapper, lagdt mellan polerna och ankaret, kan röras
fram och tillbaka, äfven när ankaret är af den yttre strömmen neddraget.-
Ankarets större eller mindre närhet till polerna, när det ligger i sitt
arbetsläge, regleras genom städet, som utgöres af en skruf, hvars ända är belagd
med platina.
Hvad som med relaisens känsliga reglering hufvudsakligen åsyftas, är att
* Antingen måste relaisens klack och städ vara från hvarandra isolerade, eller ock måste
den del af häfstången, som, vid häfstångens hviloläge. kommer i beröring med klacken,
bestå af ett isolerande ämne; ty annars skulle lokalbatteriet bli slutet vid häfstångens båda
lägen. •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
