Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Om liniefel och deras begränsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Om man på stationen (genom att hålla ned nyckeln) sluter batteriet utåt
linien samt lagar att mottagningsinstrumentet kommer in uti den gemensamma
ledningen för inkommande och utgående ström* så kommer relaisen att ligga
nere, när linien är i förening med jorden, hvaremot relaisen går upp, om denna
förbindelse upphäfves. Om således ingen starkare afledning eger rum mellan
begränsningspunkten och stationen, kan den, som rest ut, telegrafera in till
stationen, derest han med den till stationen ledande linie-trådändan förenar en
ledningstråd, som räcker ned till marken, och med denna tråd skrifver mot den
jordledning, som vid profstolpen är nedlagd och som når ett stycke upp på
stolpen.
Men för att kunna emottaga svar, måste han vara försedd med något
instrument för skriftens upptagande. Man har för sådant ändamål konstruerat
s. k. rese-relaiser eller rese-telegrafer. När skriften skall på detta instrument
upptagas, måste dess lindningar vara inlänkade mellan den från stationen
kommande linietråden och jorden. Men då man från linien skall skrifva in till
stationen, får linien ej vara i oafbruten förbindelse med jorden. Sålunda kunde
linien sättas i förbindelse med lindningstrådens begynnelse-ända, denna tråds
slutända med en på instrumentet befintlig nyckels hafstång och samma nyckels
städ med jorden. Nyckelns hafstång skulle då hållas nere, äfven när skrift
skulle på instrumentet afläsas.
Men för att få instrumentet mindre, kan man undvika att till detsamma
använda särskild nyckelhäfstång och i stället begagna elektromagnetens ankare
äfven såsom nyckelhäfstång. Emedan likväl ankaret ej kan, när man skall afläsa
skriften, få hållas nere, eftersom man af ankarets slag skall höra hvad som
skrifves, så kan man naturligtvis ej heller låta ledningen från lindningarne gå
genom ankaret till jorden. Man leder derföre linien till såväl
lindningshvarf-vens begynnelseända som ankaret. Jorden förenas med instrumentets städ.
Lindningshvarfvens slutända ledes till en platta, som medelst en propp kan
förenas med städet och sålunda äfven med jorden. Vill man upptaga skrift,
så förenas denna platta med städet, hvarigenom linien blir förenad med jorden
genom lindningarne. Vill man telegrafera in till stationen, så uttages proppen;
linien kommer sedan i förbindelse med jorden, endast när häfstången (ankaret)
tryckes ner.
Men, kan man med skäl invända, häfstången (ankaret) kommer ju ock i
förening med städet och således med jorden, hvarje gång ankaret (häfstången)
drages ner, så att linien då blir förbunden med städet och jorden den kortare
vägen genom häfstången. Derå svaras, att konstruktionen afser just detta.
När strömmen får denna kortare väg till jorden, upphör han att gå genom
lindningarne; elektromagnetismen försvinner, och ankaret drages derföre af
* Detta åvägabringas enklast derigenom, att tråden från batteriets mot jorden riktade
pol flyttas till ytterkontakten för nyckelns klack, hvarigenom gemensamma ledningen åt detta
håll tillökas så, att densamma äfven kommer att i sig innefatta mottagningsinstrumentet.
Finnes särskildt undersökningsbord, kastas linien till detta, hvilket bör vara så inrättadt, att
ifrågavarande anordning genom någon enkel omkastning kommer till stånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
