Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Fyrdubbel och mångdubbel telegrafering; fono-telegrafi; telefoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•474
vågorna, äro naturligtvis ingalunda stillastående, men de röra sig endast uti
jemförelsevis små, inom sig sjelfva slutna vertikala kretsformiga banor, hvilkas
plan skära hvarandra i medelpunkten för vågkretsarne. Derigenom att
luft-partiklarne komma i en oscillatorisk (våg-)rörelse, som till sin beskaffenhet är
beroende af rörelsen hos den ursprungligen i vibration försatta kroppen,
fortplantas ljudet ifrån denna. Äro vibrationerna hos den ljudande kroppen
uthållande samt sinsemellan af samma tidslängd, så uppkommer en ton; i annat fall
ett buller. Ett starkt ljud af kort varaktighet kallas knall.
Tonhöjden bestämmes af antalet vibrationer på tidsenheten. Ju större detta
antal är, desto högre blir tonen. En ton, som är jemnt en oktav högre än
en annan, förutsätter dubbelt så stort antal vibrationer som den sednare.
Styrkan af en ton beror åter af vibrationernas storlek (amplitud). Om t. ex.
en sträng på ett musikaliskt instrument försättes i vibration, blifva
oscillatio-nerna i början störst, och ljudet höres då som
starkast; så småningom aftager vibrationernas storlek och
på samma gång tonens styrka. Men tonhöjden är
under hela tiden densamma. Tonens styrka beror
äfven af huru stor den massa är, som vibrerar.
Styrkan af intrycket på hörselorganet betingas dessutom utaf
afståndet mellan detta och den vibrerande kroppen.
Ett tredje kännetecken på en ton är den s. k.
timbern eller klangfärgen. Toner af samma höjd och
samma styrka kunna dock vara sinsemellan olika, t. ex.
allt efter som de frambringas medelst olika instrument.
Vibrationer, som ske till lika stort antal på
tidsenheten (sekunden) och hafva samma storlek, kunna
dock ega rum på olika sätt. Under det att t. ex. en
sträng i sin helhet oscillerar omkring jemnvigtsläget,
kunna nemligen särskilda delar af strängen verkställa
oscillationer för sig, hvilka partiela oscillationer ega
rum emellan vissa punkter å strängen, kallade svängningsknutar. Jemte det att
strängen medelst den totala oscillationen afgifver sin grundton, kan sålunda
åtminstone ett någorlunda uppöfvadt musikaliskt öra uppfatta äfven de med denna
harmonierande högre toner, som föranledas af de partiela vibrationerna.
En stämgaffel (fig. 285, a) utgöres vanligen af en stålstång, böjd så som
figuren utvisar och med fot försedd. Stålstången bringas i vibration t. ex.
derigenom, att man slår den ena af ändarne a, d mot en fast kropp. Man kan
ock samtidigt trycka de båda ändarne inåt, under det att stämgaffeln drages
fram mellan tummen och ett finger. Instrumentet kommer i vibration på sätt
fig. 285, b utvisar. Den uppkommande tonen är svag. Stödes gaffelns fot mot
någon annan elastisk kropp, hvilken sålunda kan bringas att deltaga i den
vibrerande rörelsen; förnimmes tonen tydligare. Tonens höjd, hvilken betingas
af det antal vibrationer, gaffeln fullbordar på tidsenheten (1 sekund), beror af
gaffelns form och storlek. Vanligen konstrueras stämgafflar så, att de angifva
Fig. 285.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
