Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 7. Isaksen og de blaa øine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Da var det Isaksen så op og så sin annen kjærlig-
het.
Hans blikk møtte to blå øine i et blekt forundret
ansikt, hvor øienbrynene var smukt optrukket i sort
. to tomme blå øine som stive, uten å blinke,
stirret gjennem og forbi ham. Han var ikke ubeve-
get lenger. For de øinene falt han. Han var for-
elsket. Efter syv lange år.
— Det er Isak, sa Lotten. Han er den greieste
av oss. Han er så festlig.
Og i samme øieblikk følte han det. Stumbheten.
Hans ungdoms forbannelse. Han var stum, hans
hjerne var blåst tom. Han fant ikke ord, hadde intet
å si. De blå øinene lammet ham. Han satt der i
stolen, en liten vissen mann, blek, slagen med stum-
het ...
Marga satte sig. Den røde Pimpernel tok plass ved
siden av henne i sofaen. Og den røde Pimpernel
hadde ingen lammet tunge. Isaksen hørte han snak-
ket om tropene.
I Meksiko, sa den røde Pimpernel, får man den
beste likør 1 verden.
Isaksen var taus. Han kunde ikke møte det tomme
blikk fra sofaen. Han så på alt annet enn henne.
Han badde en uklar følelse av at han, Isaksen, me-
nighetens prest, satt der og gjorde fiasko.
Så rykket han til. Han følte at hun så på ham.
Hun var inne i klikkens jargon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
