Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock tryckta först 1765, medan deras författare allaredan hade
säte och stämma i prestaståndet. Hvardera af dessa afhandlingar
bär ojäfaktigt vittne om att Chydenius redan vid sina första steg
på vädjobanan som politisk skriftställare i anseende till mod att
yttra sina mot allmänhetens åskådningssätt konträrt stridande
åsigter var läromästarens fullgode vederlike, under det han med
afseende å iakttagelseförmåga, originalitet och tankereda lemnade
den gamle Nordencrantz, frihetstidens uppburna orakel i ekonomiska
frågor, långt bakom sig.
Det var åter en af vetenskapsakademien gjord maning till
pristäflan, som föranledt Chydenius att behandla frågan om
folkutflyttningen. Under föregående århundraden hade statsmännen i
norden likasom annorstädes nästan instinktlikt hyst lifliga
farhågor för vådorna af öfverbefolkning, — likartade farhågor, som
under innevarande århundrade i den af Robert Malthus åt dem gifna
formulering varit så karakteristiska för en mängd nationalekonomer.
Man hade med all flit stiftat lagar mot jordklyfning,
jordafsöndring och näringsfrihet öfver hufvud, och det lider intet tvifvel,
att tjenstehjonstvång, skråtvång m. m. dyl. alltid ytterst hade sin
grund i fruktan, att en lös befolkning utan sysselsättning och
betryggad existens skulle uppstå, derest icke staten sålunda genom
preventiva åtgärder reglerade förhållandet mellan arbetsgifvare och
tagare. Gustaf Vasa, Gustaf Adolf, Axel Oxenstjerna och Karl
XI voro sålunda på god väg att, under den mest faderliga
omtanke för näringarne, qväfva vigtiga grenar af ekonomisk
verksamhet och sjelfva möjligheten af raskare materiel uppblomstring.
Frihetstiden, — i så många hänseenden en direkt fortsättning af
envåldstiden, — gick till en början troget vidare i samma spår,
såsom bland annat produktplakatet af 1724 och tjenstehjonsordningarne
af 1723 och 1739 klarligen ådagalägga. Men i den mån
de Colbertska styrelsegrundsatserna banade sig väg till norden,
och man lärde sig att skatta den menskliga arbetskraften såsom
en produktiv faktor af de vigtigaste, måste också nya teorier om
folkökningen göra sig gällande, så mycket mera som de restriktiva
författningarna ingalunda burit goda frukter. De nya fabriker
och förädlingsverk, hvilka man äflades att som genom ett
trollslag frambringa, kräfde arbetare, handeln likaså, och då dessa
näringar enligt merkantilgrundsatserna voro rikets mest inbringande
förvärfskällor, måste de framför allt gynnas för att erhålla
nödig arbetskraft och varda vinstgifvande. Jordbrukets behof
lemnades tills vidare ur sigte, emedan vigten af denna landets
modernäring nästan helt och hållet undgick männen af den merkantila
skolan. Men under 1740-talet höjdes gång efter annan energiska
protester mot detta ensidiga betraktelsesätt, och från samma tid
började äfven teoretiker och praktiker med sällspord enstämmighet
att — jemte vidhållande af det häfdvunna åskådningssättet
för öfrigt — proklamera såsom ett af den politiska ekonomins
grundaxiomer, att talrik befolkning var första vilkoret för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
