Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är intet ovant, att en och samma embetsman fäller två
snörrätt mot hvarandra stridande domar i en och samma sak. Huru många
embetsmän kunna visas, som stadna i ansvar för sina göromål? Eller
hurudant är det ansvaret? Är det svarande mot det de andra
deri-genom lidit? De i 21 § anförda händelserna, jemnte många andra,
som kunde upptes, skola vittna derom.
Månne detta ej kunde hjelpas så som några f&restält sig
derige-nom, att 1) ingen för ständerna redoskyldig embetsman finge insteg
uti något stånd vid riksdagarna, [och om] 2) vid göromålens öfverseende
och besvärs upptagande de embetsmän, som uppsåtligen, d. ä. emot klar
lag, handlat och vikit från sanningen, strax utan någon vidlyftig process
[skulle] allom till vamagel straffas efter lagens stränghet, — äfven de
högre embetsmännen, intet allenast för egna förrättningar, utan äfven
för det de sett igenom fingrarna med sina underhafvande.
Det är ingalunda nog dermed, att ständerna stifta goda lagar,
utan de böra ock vara de första, som sätta dem i verkställighet. Tänk
om vi tre gånger om året finge höra straffet i lagen skärpas för
tjuf-var, men finge se lika fullt den ena efter den andra fä behålla sitt
tjufbylte med åtvaming; hvad skulle väl en sådan lag befreda våra
egendomar? Månne ej denna menniskokärlek emot missdådare vore
att göra lagen till en skugga och sätta de öfriga medborgames lif och
egendom i äfventyr att af dem efter godtycke plundras?
Rikets embetsmän äro väl egentligen de, som böra draga försorg
om lagarnas verkställighet hos folket, men huru är detta möjligt, ifall
de intet sjelfva verkställa dem uti sina embeten? De hafva, säger man,
åter andra embetsmän öfver sig, som tillhålla dem dertill. Men jag
går så många trappor upp som äro möjliga, och frågar ändteligen: hVem
är det, som skall tillhålla de öfversta? Ingen annan än högsta
mag-ten sjelf, ty lagen rörer aldrig någon, om han intet af ständerna sjelfva
utan minsta mannamån först exeqveras i sin vidd uppå dem, som skola
gifva henne lif och verkställighet i de öfriga rikets lemmar.
Och just här är sjelfva rörelsepunkten till laglydnad i hela
samhället. Såsom riksens höglofliga ständer ställa detta hjul uti rörelse,
sådan blifver ock rörelsen i hela rikskroppen. Men lemnas detta orördt,
man må sedan röra vid andra, så mycket man vill, och öka tyngden
att fö urverket i gång, så går det förr i stycken än det kan bringas i
någon ordentlig rörelse.
Här är rätta rodret, hvarmed hela skeppet skall styras. Hvad
gagnar att förse det på bästa sätt, om intet högsta magten håller sjelf
i styrpinnen och gifver fartyget sin rätta lof?
Till en oveldig lagskipning är ock 3) nödig en fullkomlig
reci-procitet emellan domaren och den som dömes, ty deruti bör en svensk
mans lycksalighet bestå, att han för dristeligen ifrån kämnersrätten
allt till konungatronen gå i sin oskuld, utan att äfventyra något, och
le åt ondskans yrsel, då lagen häller honom ryggen fri, breder ut sina
qvistar och skyler honom för öfvermagtens stormilar.
Dessa vore så dråpeliga företaganden, att svenska undersåtar skulle
i evärdeliga tider fira fröjdefester på de dagar, då dessa hjul blifvit
satta i rörelse; och innan riksens ständer hunnit sluta så välsignade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
