Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvingas till sammans, utan att revoltera hela aaktors handelssystem. De
konfundera äfven alla de skäl och bevis, med hvilka han sökt styrka,
hvardera af dessa satser särskildt, eller hvar och en för sig; det ena
argumentet beslår och vederlägger det andra, och ändtligen
tillhopa-smälta kunna [de] icke annorlunda upplösas, än att hvart och ett lika
fullt behåller dess stridiga väsende emot det andra, och alla sunda och
rediga begrepp måste nnder operationensitta emellan“.
Hvad skall nu vår upplysta allmänhet säga om vår kritikus och
hans vederläggning? Det första ljus, som faller på menniskoslägtet, är
ofelbart det, att af tvenne bekanta och helt korta satser se, om de äro
stridande emot hvarandra eller icke. Saknas detta begrepp, så
involverar det en klar kontradiktion, att tillika vara en förnuftig menniska.
§ 65.
Kritikus far fort, och finner vidare en kontradiktion, eller som han
början kallar det, en konfusion i alla de skäl och bevis, med hvilka
auktor sökt styrka hvardera af dessa satser; De skäl, som kritikus
på-bördar auktor, äro, att nationala intresset fordrar sjöfartens utvidgande
på det sättet, att norrländska städerna finge utreda skepp jned eget
folk till utrikes orter, och att det är skadligt för en stat, att sjelf
utskeppa sina varor. Båda dessa satser äro grundfalskt auktor påträngde.
Ty hvarest säger han i sina Påminnelser, att all utskeppning från
Norrland borde ske med eget folk och [egna] skepp? Om auktor ock
kunnat tänka sådant, kan han dock aldrig af sina Påminnelser derom
öfver-tygas; men än värre måste kritikus råka ut, när han skall bevisa den
senare satsen vara auktors, nemligen att det är skadligt för en stat, att
sjelf utskeppa sina varor.
De af auktor pag. 19 och 20 *) anförda exempel visa väl
möjligheten, att utan vidlyftig egen sjöfart komma till välmåga, dem
kritikus varit för svag att bestrida; men de föda aldrig af sig den slutsats,
att egen sjöfart är i gemen skadlig, och än mindre kan den satsen
trugas på auktor, som näst förut lägger sin hufvudsats om handeln å
daga, nemligen att den ej tål minsta tvång, utan att taga skada deraf.
Yore icke sådant det hårdaste tvång i verldén, att hindra våra
handlande från utrikes sjöfart? Hvarifrån har då kritikus fått denna sats?
Utur egen bjerna, ty auktor yttrar sig utom dess uttryckligen, att han
alldeles icke är någon fiende, hvarken af sjöfart eller manufäktur-inr
rättningar; likväl påbördas här honom en snörrätt ’deremot stridande
sats, som aldrig fås igen af hans skrifter, och med den drifves
kontra-diktionsspelet emot honom.
§ 66.
Döme nu hela verlden, är det väl räsonnabelt, att först dikta
sak emot auktoren, och sedan derför döma honom för vanvettig?
Hade detta skett af oförstånd eller förhastande, vore brottet härvid dock
*) Ofvan sid. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
