Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försälja till landtboarne deras behof, eller ock när en landtman
förser sig ifrån staden med allehanda slags varor för landets inbyggare,,
och deremot uppköper deras aflåtande varor, att med dem åter
be-tjena andra.
Denna handel är nu den, som är i fråga. Dess blotta namn är
redan för vår allmänhet förhatligt, och har alltså dess försvarare ej
heller att vänta bättre öde. Kommer det an på myndighetsskäl, så är
klart, att ilera än vårt rikes lagar, förbjuda all köpenskap på landet;
äfvensom jag väl känner månge kloke mäns klagomål i samma ämne.
Men då nu hvarken fråga är, om den är förbjuden eller ej, icke heller
hvad store män tänkt och sagt derom, utan om den är nyttig för ett
land eller icke, må man ju fritt yttra sig öfver sjelfva saken, utan att
röra de hos oss eller annorstädes härutinnan utkomna lagar och deras,
efterlefnad.
§ 3.
Regenter hafva ifrån längre tider till baka velat tillvälla sig den
rättigheten, att genom lagar föreskrifva sina undersåtar, på hvad sätt
och i hvad ordning de borde nära sig, och [hafva] ofta genom svåra
straff igenstängt vägame till flere näringsgrenar.
Den allra förste lagstiftaren, den störste af alla, utgaf väl en
näringslag till menniskoslägtet att föda sig i sin anletes svett, men den
var tillika så vidsträckt, att den hvarken dömde den ena fast vid
plogen, eller privilegierade den andra att blott lefva af arbetslös vinst.
Den var alldeles utan inskränkning, hvarest och på hvad sätt
menni-skorna på jordklotet skulle föda sig, antingen de bodde till sammans
i städer och byar eller enstaka på landsbygden. Att försörja lifvet är
naturens första fordran och tål ingen inskränkning, ty den går långt
öfver de band, som förenat samhällen. Samfundens styresmän kunna ej
ega rättigheter öfver lifvet, ej heller att afskära något medel, hvarmed
det kan underhållas. Moraliska lasters utöfning, såsom alltid och vid
alla tillfällen skadlig för menskligheten, är den enda, som Allmagten
med hot och straff velat sätta gränser för, men intet sätt att ärligen
förtjena sig födan, kläder och beqvämlighet.
Huru vilja då regenter rifva åt sig en rättighet, som är öfver
deras höfva? Vår tids kloke styresmän göra det ej heller; men små
förstår understå sig att qvacksalfva i allt, det de icke förstå, blott efter
egna eller andras fördomar, eller bestuckna ministrars råd. De samla
en stor del af sina undersåtar i vissa flockar och tilldela dem
förmåner på de andras bekostnad, hvilka förmåner de omskansa med
privilegier, hvarigenom en del blifver satt i stånd att med maklighet och
lätja vinna öfverflöd, då de andre af arbetslöshet och svält i förtid sluta
sina dagar, eller ock genom utflyttningar söka rädda sitt lif ifrån
undergång.
Att försäkra en undersåte om säkerhet för sitt lif och sin egendom
och [tillika] efter godtfinnande förbjuda något medel att skydda det
ena och förvärfva det andra, tycks vara en politisk kontradiktion, som
i ett väl bestäldt samfund icke borde hafva rum, emedan just sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
