Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg ställda fråga: Huruvida lanthandel för ett rike i gemen är nyttig eller skadlig, och i hvad mån den bidrager till industrins upplifvande eller aftagande? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forfattningar ofta ödelägga städer och land långt mera, än en blodig*
slagtning, helst om de noga efterlefdes, (hvilket dock sällan sker, när
det ankommer på stora förödningar, som genom dem skulle förorsakas.)
Lifvets hehof äro mångfaldiga. En enda förvärfvare får ofta lof
att föda 5, 6 å 7 personer. Der behöfvas alla möjliga utvägar för en
arbetare med ringa dagspenning; är en enda tillsluten, och han flyr
riket eller med de sina förgås i elände, bör sådant i sanning skrifvas
på förbudens räkning och dens, som utfärdat dem.
Vår tids renlärige statsmän säga väl: hvarföre behöfver han svälta?
han får ju förtjena sig och de sina födan med arbete. Men än om
det ej förslår? Han får fördubbla sin arbetsflit, heter det. Jag
svarar: men om det ändock ej räcker till? Jo, man säger: han bör ställa
munnen efter matsäcken. Men hans och barnens magar bofga ej många
dagar; han måste tänka på att antingen dö, stjäla eller fly, — alla
hårda utvägar.
Jag får ej rådrum att gå längre i detta bevis, utan slutar det
billigt med den unge och upplyste konungens i Frankrike inträde till
sitt nya och välsignade frihets påbud: „Synvillan“, säger han, „eller
inbillningen har hos somliga gått så långt, att de påstått, det
rättigheten att arbeta vore ett regale, som konungen kunde sälja, och
un-dersåtame borde köpa af honom. Yi skynda oss att förkasta en
sådan maxim. Gud sjelf, då han gaf menniskan behof och gjorde för
henne oundgängligt att för dem söka tillgångar genom arbete, har Nb.
gifvit hvarje menniska titt egendom den rättigheten att arbeta; och denna
egendom är den första, den dyrbaraste af alla, den som minst kan
in-skrånkas“.
En sådan konung med sin minister böra med skäl kallas store,
som sjelf afsagt sig en uråldrig rättighet och en smickrande styrsel
öfver näringarna; som med detta enda påbud, i fall det hade gått i
verkställighet, hade gagnat mera sina undersåtar, än med 10 millioner
livres årliga utdelning till de fattiga.
Häraf finner nu läsaren redan, hvad man skall tänka i gemen om
våra mesta hushållsförfattningar, nemligen, att de äro vågade steg till
vårt slägtes betryck. Ibland dessa räknar jag ock med skäl förbudet
att få lätta landtmannens afsättning på sina varor genom uppköpare på
landet och [att] genom de samma förse honom med sina behof ifrån
staden, i brist hvaraf han nödgas spilla sin dyra tid på onödiga resor
till staden.
§ 4-
Sedan denna allmänna grundval är lagd, komma vi närmare till
den i fråga stälda landthandel. Då få vi snart se, huru den först
märkUgen bidrager tUl enskild vinst,
Landtmannen hafver åtskilliga slags varor af landtbrukets
afkast-ningar att föryttra i större eller mindre mängd, såsom spanmål, smör,
talg, slagtnöt med flera, eller slöjdade varor, såsom väfnader, strumpor,
allehanda träsaker och annat dylikt. Deremot äro hans behof af
stads-eller köpmanna-varor mångfaldiga, om ej så alldeles vidsträckta som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
