Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konfirmationsvintern. Ungdomsvänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han satte sig vid pianot och spelade, ty hans musikaliska
begåvning var också av värde. Dessutom älskade han
litteratur och gladde sig åt allt, som var vackert. Han och jag
förblevo goda vänner så länge han levde, och det var också
han, som ledde mig in på att måla, vilket jag aldrig ångrat.
Vi tecknade tillsammans, och han korrigerade mig, alltför
försynt, men alltid riktigt och konstnärligt.
De tvungna studierna i Uppsala kvalde honom, och min
mor hade lovat, att försöka »tala förstånd» med hans far,
landshövding Wennerberg. Men det var ingen lätt uppgift.
»Gamle» Wennerberg var en despot och en egensinnig
»dundergud». När min mor första gången talat Gunnars sak,
(en kväll nere vid Trädgårdsgatan) stirrade han bara på henne
med sina vitblå ögon och så kom det ett ljungande: »Nej!
säger jag! Nej och nej!»
»Men varför?» undrade mamma slagen.
»Därför att jag säger det! Och jag är herren!»
Det sades med en kläm så att man bleknade. Men mamma
gav sig inte. När hon tagit sig an en sak, gick hon i
härnad för den med formligt dödsförakt. Det kom den dag, då
unge Gunnar började ta lektioner för målaren W. Gegerfelt,
som för några år bosatt sig i Uppsala, och gamle
Wennerberg satte sig märkvärdigt nog inte emot det. Och det var
första steget ut mot den konst, som han sedan ganska snart
fick ägna sitt liv åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
