Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hösten i Uppsala. Två studenter. Björnstjerne Björnson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömmars mål – Paris – där han på allvar skulle börja
ägna sig åt den konst han valt till sin.
Prins Eugens Uppsalavistelse hade varit kort, och den var
nu endast ett minne. Men han hade lämnat efter sig en
atmosfär av värme och sympati, som långt ifrån att fördunsta
snarare förtätades med tiden. Det var ganska många och
innehållsrika stunder han tillbragt i vårt hem, och vi kunde
inte undgå att känna det tomt. Man kunde ju inte veta, om
man skulle råkas någonsin mera i livet, ty därtill fanns det
ju föga utsikt.
Uppsala sjönk tillbaka i sin vardagsstämning. Glansen var
borta. Man fick vänja sig att ha roligt utan någon prins.
Hos revisionssekreterare Carl von Bahr gjorde jag en
balafton bekantskap med Carl G. Laurin.[1] Jag minns tydligt,
när han första gången presenterades för mig, gänglig, blond
och litet blek, med ett par pigga, nästan oroliga ögon,
våldsamt entusiastisk och kunnig, färdig att dryfta alla slags
konstnärliga och estetiska frågor, vilket jag, skam till sägande,
alls inte ansåg mig mogen för på den tiden. Och redan då
hade han samma lilla kast med huvudet, som han bibehållit
ännu i dag, då han yttrar något överbevisande argument
eller sätter en snärt på en bra historia.
Jag minns inte hur han dansade, men jag tyckte att han
var nästan förkrossande lärd, och jag kände mig mycket
liten, där jag stod och lyssnade till honom, som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
