Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för tre år sedan, ungefär, då jag stod på däcket av en
atlanterångare som styrde in mot New York en morgon, då
den silvervita dimman just gled undan och avtäckte
skyskraporna, spelade mig mina överdrivna förväntningar ånyo
ett spratt.
»Nu ska ni titta riktigt noga! Det är en underbar syn,
som man aldrig glömmer», sade en älskvärd amerikansk
universitetsprofessor, som varit min bordsgranne på
överresan. Och jag tittade! Men jag fäste mina ögon något väl
nära zenit, i tro att få se skyskrapornas tinnar uppe bland
molnen.
»Nej, nej! Det är måtta i allt», invände amerikanaren
skrattande. »Ni begär ju det omöjliga! Titta rätt fram!»
Manhattans glimmande kuber och minareter,
silverskimrande och med klart blå skuggor, som nu plötsligt
framträdde ur det lätta töcknet likt en klump gigantiska
silverbägare på en silverbricka, föreföllo mig små – riktigt små!
Det var först senare de började växa för min syn till
något underbart, nästan övernaturligt. –
Alltså – operan, som var det första jag såg av Paris
den där länge sedan förflutna septemberkvällen, då vi kommo
ut på den berömda Avenuen, var en stor desillusion. Jag
vill inte säga, att jag senare har lyckats få någon
överdriven beundran för dess arkitektur. Men den har en så
starkt parisisk prägel, att man slutar med att gilla den. Man
kan helt enkelt inte tänka sig någon annan byggnad på den
platsen.
Något vidare fylligt intryck av så mycket nytt i en
sådan där allra första lilla »titt» kan man ju inte begära
att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
