1. UÜm konung Carl XV cirkulera öfver land, och rike ; massor af småhistorier. Dessa berättas man och man emellan, oftast endast som en rolighet, hvaråt man skrattar, ofta också med en till hviskning sänkt röst, då något mer eller mindre drastiskt äfventyr framdrages, men också mången gång med rörelse och uttryck af tillgifvenhet för den hjärtlighet, enkelhet, godhet, men framför alt för den vänfasthet, som uppenbarar sig i något af honom fäldt yttrande eller i någon hans handling. Alla dessa berättelser äro mera än lösryckta anekdoter. De beteckna karaktärsdrag, och deras öfverflödande mängd visar bäst rikedomen i kung Carls skaplynne. Man talar ofta med beundran om »öfverflödande» naturer; sådana äga ock en nästan obegränsad förmåga att hänföra, att rycka med sig alla, med hvilka de komma i beröring. Carl XV ägde en dylik natur i så högt mått, att man ej lätt finner dess motstycke. En anledning härtill tro vi oss finna uti den omständighet, att han i sig förenade så många af en syd- och nordeuropés starkt utpräglade egenskaper. Han ägde alla den béarnska rasens anlag, liksom han ägde dess drag i yttre måtto. Detta landskap, Béarn, med dess läge nära intill det af araber under hundratals år så starkt påvärkade Spanien, äger en folkstam, som utan tvifvel är uppblandad med arabiskt blod. Det är mycket möjligt, att Napoleon I sade sanning, då han om prinsen af Ponte Corvo yttrade, att denne var af moriskt ursprung.