10 SYDLÄNDSKT-NORDISKT SKAPLYNNE. En nyare forskare 1 har tillräckligt gendrifvit det bekanta påståendet, att ätten Bernadotte skulle vara af judisk härkomst, ett påstående, som rent af är löjligt, då man tänker sig den i allmänhet småväxte juden vid sidan af de högreste sönerna af denna ätt. Och man behöfver blott föreställa sig Carl XV iklädd en afrikansk scheiks veckrika hvita dräkt, med turban på hufvudet och kroksabel i handen, tumlande i öknen sin eldiga springare, i kamp med en fientlig stam, för att finna, att han på så sätt vore mera i sin naturliga yttre infattning, än om han kostymeras i judens långa rock, ja, till och med mera än då han som svensk konung på Ljungby hed och i kronprinsens husarers blågula uniform saluterar den godmodige och omfångsrike danske nabokonungen. En telning af denna béearnska ras förflyttas till Sverges idylliska mälarstränder, till nordlandens tron. De yttre mörka dragen förbli desamma; men den honom omgifvande naturen och människorna äro helt andra; intrycken af nordisk natur och nordiskt samhälle inympas sålunda på de medfödda sydländska anlagen, förändra dem och gifva dem sin prägel — ett visst svårmod — dock med bibehållande af en stark portion af deras ursprungliga glöd. Denna egendomliga blandning utgör just de elementära beståndsdelarne i Carl XV:s kynne. En svärmisk vekhet, som ofta gaf sig luft 5 långa skriftliga och muntliga utgjutelser, afsedda endast för honom själf eller den förtrogne vännen, var parad med en obändighet, ett nästan pojkaktigt trots och öfverdåd, en hänsynslöshet gentemot former och etikett, som kunde i hans gossår rent af öfvergå till vildhet. Han sjöd af lefnadslust och lefnadsmod och bröt ständigt emot den något stela hofton, på hvilken förnämligast hans moder så strängt höll. Detta jämte de tusen spratt, han som gosse spelade alla, som han ej tyckte om, först och främst sin moders katolske biktfader Studach, lade helt visst grunden till den kyla, som härskade mellan honom och hans föräldrar, medan hans raskhet däremot så lifligt intog hans farfar, den gamle konung Carl Johan. Dennes glädje öfver den förstfödde sonsonens födelse var 1 F. U. Wrangel: »Jean Bernadottes ungdom».