20 FÖREDRAGSANTECKNINGAR. De första korta försöken till dagboksanteckningar förskrifva sig från hösten 1844; de äro införda uti en liten i grönt marokin bunden nött bok, som ursprungligen måste hafva varit ämnad till något slags kontobok öfver utgifter eller dylikt; alla de första bladen äro bortryckta, men på en kvarsittande remsa ser man ännu sifferkolumnen. Med kännedom om prins Carls lynne och ringa intresse för egna affärer, finner man det konsekvent, att han i ett anfall af förtret ledsnat på att bokföra sina utgifter, slitit ur de ledsamma bladen och i stället användt boken till anteckningar i asaläran. Denna senare hade säkert långt mera behag för hans sinne än någonsin de privatfinansiella ärendena! Den d. v. professorn i literatur och fornkunskap, den ofvannämde, från Götiska förbundet bekante J. H. Schröder, synes hafva haft all anledning att berömma prins Carls flit. Prinsen tyckes nämligen hafva hyst ett öfvervägande intresse just för det ämne, hvari denne undervisade. Af den olika stil, hvarmed gjorda anteckningarna äro skrifna, kan man följa föreläsningarna nästan lektion efter lektion och se, huru den kärlek till allt fornnordiskt utvecklades och stärktes, som sedan oafbrutet fortlefde hos Carl XV. Att dessa anteckningar liksom alla hans mera själfständiga känsloutgjutelser från denna och närmast följande tid hafva en viss barnsligt omogen och mycket oskyldig prägel, vittnar om sanningen af det påstående, vi från så många håll hört, att prins Carl under dessa år lefde en i grund och botten ofördärfvad ynglings lif. Redan af de första linierna framgår en djup beundran för Nordens forntid och gudalära, hvilken i hans tanke i renhet och storslagenhet vida öfversteg den grekiska; man ser redan nu den uppfattning, hvilken, alt mera rotfäst och utvecklad, men alltid svärmisk och romantisk, kommer att följa kung Carl genom lifvet och göra honom till skandinav med eldig kamphåg, till diktare af nordiska sagocykler — låt vara af mindre poetiskt värde — och af små nordiskt lyriska naturpoem af långt större sådant, kommer att göra honom till en konstnär, som äfven med pänsel och färger återgifver den nordiska naturen. Det är också denna nordiska uppfattning, som för honom helgar åtskilligt i lifvet, exempelvis vänskapen, hvilken för