FÖREDRAGSANTECKNINGAR. 21 honom får sin glans af det gamla »fostbrödralaget». Det är otvifvelaktigt, att kung Carls skaldefantasi under hela hans lif lät det nordiska lägga sitt skimmer äfven öfver dryckeslagets krets; »glaset» var för honom ej blott och bart ett modernt glas vin eller punsch eller skummande champagne, det var lika mycket :bragdebägarn», det var »hornet», som »tömdes uti ett andedrag», liksom fordom i kung Rings salar, där »hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus». Detta är något, som man vid bedömandet af Carl XV såsom glad sällskapsman aldrig bör förgäta. Det har, som sagdt, sin rot just uti den hänförelse för allt det gammalt-skandinaviska, hvilken hos honom för första gången visar sig uti dessa anteckningar: . . . Skandinavens gudalära var ett gudomligt poem . . . hans gudar voro stora och höga. ... Skandinaven hade gudar, som voro tappra, kärleksfulla, stridslystna; han ansåg världen för gudarnes kampplats. ... Mannamodet hos honom var det vi kalla snille, och liksom vi skatta individens snillegåfva, så värderade han individens mod och kraft. Dock gälde äfven vishet .. . ty skaldesånger diktades, sjöngos och afhördes med hänförelse, och Odin själf var på en gång skald och hjälte» .. . De ganska vidlyftiga anteckningarna handla vidare med stor förkärlek om Islands skalder, sånger och sagor, hvilka kung Carl äfven sedermera studerade med lifligt intresse, och hvilkas inflytande på honom var lika stort som senare Lings »Asarne». Det ämne, hvarom bokens andra afdelning handlar, tyckes ej hafva haft samma fängslande förmåga; marginalen är åtminstone ständigt fullritad af kors och geometriska figurer, och det ser ut, som om det pliktmässiga anteckningsarbetet här gått skäligen trögt. Denna afdelning innehåller en kort resumé i literaturhistoria, utförligast behandlande de gustavianska skalderna; af dessas namn äro några understrukna, Thorild, Lidner m. fl., hvilka kanske varit hans älsklingsförfattare. I säå fall vittnar detta om, att smaken i ynglingaåren förblir sig någorlunda lik — hos en prins eller vanlig ung student — böjd, som man i allmänhet då är, för deklamatoriska effektpoem, utmärkta mera af sjudande känslor än af nykter re-