24 DEN FÖRSTA »FARALEN». genom en viss duktighet, men ock genom någon oförsiktighet i infall», yttrar också en af hans upsalasamtida uti ett memoararbete 1. Det är egentligen det historiskt vordna uttrycket »faral», som gjorde honom ryktbar i detta hänseende. Ännu i dag kan man få höra en och annan antagonist anföra detta såsom bevis på en viss ofullkomlighet i intelligensen. Oegentligt nog för öfrigt, ty vitsen är hvarken kvickare eller dummare än hvilken vanlig studentvits som hälst, och kung Carl har dessutom — sedan han i sina första ynglingaår i ett uppsluppet ögonblick och utan anspråk på att synas särskildt kvick utslungat detta ord — tillräckligt häfdat sin ovanliga begåfning i allmänhet liksom sin snabbhet i slående, dräpande repliker, alla dessa träffande uttryck och bonsmots, hvilka bevingade flugit öfver landet. »Faralen» är dock för mycket omtalad för att här förbigås; den tillhör som sagdt hans första ungdomstid och har sin egen historia. Under en dans på en af de större bjudningar, som landshöfdingen i Upsala baron von Kræmer hvarje termin hade för de furstliga studenterna, dansade prins Carl med en ung dam. »Se, ers kunglig höghet», yttrade denna under det förfriskningar intogs, »jag hittade en vispsticka i min glace.» »Ja, min fröken, hvad är det annat än ett nytt bevis på att det gamla ordspråket är sant: ingen ros utan törnen.» »Ers kunglig höghet har då så lätt att inlägga moral i allting.» »Moral! Hvarför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?» Det var den första faralen. Inom några minuter hade alla gästerna hört den och skrattat åt den. Som en blixt spred den sig vidare, och följden blef, att hela Sverge började göra faraler, allt på prins Carls bekostnad 2. 1 R. Hjärne: »Från det förflutna och närvarande». 2 Till och med i det historiska memoararbetet »Mina samtida», del 1, 29, har förf. »Posthumus» ej försmått att framdraga denna uppseendeväckande ordlek. Han berättar nämligen, att man i Upsala på 1830-talet kunde få