KUNG CARL OCH J. J. NORDSTRÖM. 25 Men utom det att han ansågs mindre begåfvad, antogs det också ganska allmänt, att hans håg öfvervägande vore vänd åt de kroppsliga, militära idrotterna. Möjligt och äfven helt naturligt, att så också var fallet. Men han försummade långt ifrån de allvarligare studierna. En säker borgen därför utgör omdömet om honom af en hans lärare vid denna tid, J. J. Nordström. Efter porträtt från 1840-talet. riksarkivarien Nordström. Denne, en något sträf, sträng man, som aldrig böjde sig för en »kronas» glans, lärde personligen höra infall och ordlekar, »långt innan man ägde det ringaste begrepp om Jaraler, hvilka utgöra en senare tids uppfinning». Och sedan han citerat några af dessa upsalainfall, tillägger han: »Genren vann senare allrahögsta approbation och faralisk tillämpning». Och när notis om kung Carls tillämnade diktsamling 1863 syntes i prässen, yttrade en tidning spetsigt: »I en tid, då literaturen skall låtsa vara så öfvermåttan moralisk, bör det bli intressant att göra bekantskap med en författare, som kommer att bli mera faralisk».