INTRESSE FÖR SKÖNLITERATUR. 27 Till denna sistnämda var han i motsats till konung Oscar I alls ej någon vän. Denne, som var högst intresserad af prässens omdömen och uttalanden, tog till och med själf mången gång liflig del i ledningen af den officiela tidningen, som han också hvarje afton ville läsa. Kung Carl befattade sig däremot ej personligen med prässen, ehuru under signaturen »Junius» ! ofta nog artiklar förekommo, som uttalade hans personliga åsikter. Han hade ej häller tillräckligt tålamod att plöja igenom långa tidningsspalter; de artiklar, om hvilka han särskildt borde hafva kännedom, utmärktes af någon i hans närmaste omgifning med en liten kråka i kanten; dessa lästes då samvetsgrant, men hälst såg kung Carl, att någon annan föreläste dem för honom. Med ifver studerade han rent praktiska saker, såsom landtbruksskrifter, och i militärkunskap var han ej endast au niveau med sin tid utan uppträdde äfven här såsom erkändt sakkunnig och själfständig författare. Hvad skönliteratur angår, är det allmänt bekant, att han högt älskade Tegnér, Ling och den nordiskt-romantiska riktningen öfverhufvud. Hans egen diktning bär blott alt för tydliga spår af hans kärlek till de skalder, som tillhörde denna. Hans studier af de gamla sagorna — särskildt konungasagorna — äro redasn omnämda. Han hade helt naturligt ej tid att läsa mycket; sin från regeringsbestyr lediga tid ägnade han företrädesvis och hälst åt målarkonsten; men äfven i literärt hänseende hade han god reda på hvad som utkom och hvad som fans i hans bibliotek. Så upptäckte t. ex. en dag hans bibliotekarie, v. Qvanten, att alla bokskåp voro fulla och att plats måste göras för den nya literatur, som ständigt såg dagen. Han anhöll därför hos kungen, att han för detta ändamål skulle få utrymma ett skåp, innehållande gamla franska memoarböcker. »Nej, kära du, det får du inte», svarade kung Carl, »det där vill jag själf vara med om.» Konungen klef därefter upp på stegen, nedtog och utgallrade själf alla böckerna; en del mera märkliga lades undan: 1 G. K. Hebbe.