34 KUNG CARL OCH GUNSAR WENNERBERG. och låga ord; sorg låg öfver allas ansikten; blott en och annan rörelse af kungen visade, att han följde med. Så kom turen till ecklesiastikportföljen, den sista och som vanligt den digraste. Kungen satte då båda händerna för ansiktet, och hans hufvud sjönk så småningom långsamt ned emot bordet. Fulla af ångest, fruktande en olycka, sågo de församlade statsråden på hvarandra. Till slut läste Wennerberg upp sitt förslag om teatercensurens afskaffande; då rätade plötsligt kung Carl ut sig i sin fulla längd, hans ögon blixtrade, han slog handen i bordet och sade ett ljudligt och kraftigt »nej». Wennerberg aflägsnade sig sedan djupt bedröfvad, men mest därför, att kung Carl möjligen skulle kunnat tro, att han velat begagna sig af konungens svaghet för att genomdrifva sin önskan. Han hade emellertid ej väl hunnit ut på borggården, där vagnarne höllo, som skulle föra statsråden till staden, förr än kung Carl syntes på trappan. »Gunnar!» ropade han, och då denne skyndade fram till honom, sade han djupt rörd: »Var inte ledsen på mig; du vet ju väl, hur mycket jag håller af dig — hur mycket vi hålla af hvarandra!, Detta var afskedet för alltid. Alla dessa drag äro mer än tillräckliga bevis för hvad vi ofvan sagt om hans försonliga sinnelag. Dock hände det understundom. att mer än en till egen fördel visste begagna sig af hans godhet och omisstänksamhet. Men han var så långt ifrån att någonsin hysa agg, att han, efter hvad vi med visshet veta, en gång tröstande och förlåtande stått vid den persons dödsbädd, som grundligast svikit hans uppriktiga förtroende. Det var så, han betraktade vänskapens förpliktelse; och en vädjan till hans hjärta förklingade aldrig ohörd. Denna kung Carls omisstänksamhet kunde någon gång nästan öfvergå till en godtrogenhet, som blef honom själf till skada, i synnerhet då han kom i beröring med kalla och beräknande personer, hvilka just genom sin köld förstodo att imponera på honom. Detta är den enda förklaring vi kunna finna af det välde vissa allt annat än oegennyttiga »vänner» lyckades förvärfva öfver honom. Vi nämna endast såsom ett