FÖRHÅLLANDE TILL DEMIRGIAX. 45 Dessa smådrag, mena vi, tydliggöra den skillnad kung Carl själf gjorde emellan sina värkliga vänner och dem, som måhända till en viss grad förmådde behärska honom, men dock aldrig vunno hans tillgifvenhet. Men att också de förres varningar särskildt just med hänseende till Demirgian väckte kungens lust att så mycket starkare hålla fast vid den anklagade, anse vi troligt. Det är åtminstone i full konsekvens med hans lynne och de »vänskapens lagar», han alltid hyllade. Henric Gyllenram. Efter porträtt från slutet af 160-talet. Ett ytterligare bevis för att kung Carl ej var synnerligt varmt eller hjärtligt fäst vid Demirgian är följande: då den senare under kung Carls vistande i Aachen telegraferade och frågade, om han finge komma dit, lämnade kungen likgiltigt från sig telegrammet till någon af de uppvaktande herrarne. Då ett par dagar förgått, utan att han yttrat något om svaret, telegraferade desse till Demirgian, att hans närvaro ej var behöflig, men att kungen skulle låta honom veta, om och när han kunde få komma. — Då kung Carl något senare erinrade