44 FÖRHÅLLANDE TILL DEMIRGIAN. Bland dem, som delade det allmänna föraktet för Demirgian, var också ordonnansofficeren löjtnant Gyllenram. Han nekade bestämdt att på något som hälst sätt umgås med den nye »stallmästaren» och satte aldrig sin fot inom dennes dörrar. Demirgian var som bekant om somrarne bosatt på Järfva nära Ulriksdal. Då kung Carl någon gång försökte förmå löjtnant G. att vara sig följaktig dit, möttes han ständigt af ett bestämdt motstånd. Den tillgifne vännen följde med till husets trappa — aldrig längre. Denna tydligt visade motvilja att komma i närmare beröring med den mörke armeniern gjorde dock aldrig något afbrott i det förtroliga förhållande, som rådde mellan kung Carl och denne hans officer. Om kungen någon gång rynkade pannan, då hans önskan i berörda hänseende lämnades obeaktad, dröjde det dock ej lång stund, innan det lilla molnet försvann. En dag ägde hos Demirgian en middag rum, till hvilken flere herrar vid hofvet voro inbjudna, däribland också Gyllenram. Denne förklarade emellertid för konungen, att han för sin del sändt återbud, emedan han tänkt bedja kungen om tillåtelse att jaga. Kungen svarade, att det fick han inte; ingen af de andra herrarne hade nekat efterkomma inbjudningen och då vore det onödigt, att han, Gyllenram, vägrade. Då denne emellertid vidhöll sin anhållan, sade kungen i litet förtretad ton: »Nej, det blir ingen jakt af». G. aflägsnade sig, men begaf sig icke till Demirgians middag. Konungens lust att villfara sin väns önskan var dock större än förtreten öfver hans reserverade hållning gent emot »stallmästaren», ty det dröjde icke länge, innan G. hade kungens tillåtelse till jakten. En annan gång voro alla de tjänstgörande herrarne vid Ulriksdalshofvet åter på middag hos Demirgian. Kungen, som denna gång ej deltog i nöjet, hade, för att skaffa sig sällskap i ensamheten, skriftligen tillkallat G., hvilken för tillfället ej var tjänstgörande. Denne infann sig således ofördröjligen på Ulriksdal, och då alla de öfriga herrarne afrest samt kungen befann sig midt emot sin officer vid taffeln, sade den förre leende: »Nå, är du nu nöjd?!1»