UNGDOMLIGT SINNELAG. 47 vände sig till sällskapet, »nu gå vi ut och röka cigarr i det gröna, så låta vi vår rådman sjunga här inne.» Ett raskt, manligt, bottenärligt väsen värkade alltid tilldragande på honom. Oaktadt han, som vi förut nämt, bibehöll en orubblig tillgifvenhet för sina närmaste ungdomsvänner, omgaf han sig dock vid mognare år gärna med ungdom, därför att han från dennas läppar fick höra sanningen mest oförfalskad. Detta var säkerligen, efter hvad vi från många håll hört, också en af orsakerna till att den yngste af hans ordonnansofficerare inom kort blef hans mest förtrogne vän; kung Carl, som ända till sin sista sjukdom bevarade sin ursprungliga ungdomlighet, kände utan tvifvel, att han af ett ungdomligt sinne blef lättare förstådd, att han här möttes af den varmaste sympatien. Därför lgger det också vacker sanning i den sorgedikt, i hvilken Lunds studenter efter hans död uttalade sin kärlek till honom, och hvars första värs vi anföra: Han var en konung just för oss, Som stå i lifvets vår; - Hans varma väsen bäst förstås, Där ungt ett hjärta slår. Hur gladt hans mod, hur fri hans blick, — Hvem ville ej på honom brås! Utaf hans hela kungaskick En bild af ungdomskraft man fick — Han var en kung för oss. Det är sant, att han utöfvade nästan ett slags trollmakt öfver dem, med hvilka han kom i personlig beröring, att han ägde hvad en hans minnestecknare ! vid hans död kallade en »hemlig dragningskraft», som förde allas hjärtan honom till mötes. Vi hafva hört mer än en af hans närmaste omgifning förklara, att det mycket väl kunde hända, att han med en viss lättsinnig tanklöshet kunde göra sig skyldig till ett eller annat, som för ett ögonblick mattade känslan af aktning för honom: »Men endast i hans frånvaro; var man tillsammans med honom, glömde man allt utom den godhet och hjärtliga 2 C. T. Odhner: »Till minne af konung Carl XV», tal vid Lunds universitets sorgefest d. 27 nov. 1872.