58 SJÄLFKARAKTÄRISTIK. föres han ibland lätt nog. Han har svårt att blifva bekant, men då han en gång blifvit det, kan man lita på hans vänskap — — ty han anser vänskapen mellan tvänne personer vara den högsta lycka och är därför mycket ömtålig om den samma. Han söker andras vänskap och anser för en lycklig dag, då han genom någon tjänst kan knyta den fastare Ehuru uppfödd i en krets, där man skulle tro en viss stelhet och förställning råda, är han lycklig att [hafva] ägt föräldrar, som varit enkla och som aldrig yfts öfver sin plats, hvar- igenom det blifvit honom möjligt att bibehålla — — enkelhet. — — Enkelhet är ock det, han sätter mest värde på af alla egenskaper hos andra. — — I sällskap är han ofta munter, men det sker ibland med ansträngning, ty han är melankolisk; hans största nöje är att drömma om flydda tider, som voro honom så kära, att ana stundande, som kanhända skola blifva det. — — Hvem skulle tro, då man ser honom, att han skulle vara tillgänglig för milda känslor; men så är det ändå. Han emottager intryck, hvilka en annan knåppast skulle minnas till följande dagen, så djupt, att det är honom omöjligt att förskingra dem — — Det är hans glädje, hans nöje att uppteckna sina tankar och känslor. Han älskar arbete, och har en vilja nog fast att framdrifva det han riktigt föresätter sig; det har äfven lyckats honom att mer än en gång nå ett önskadt mål. Det vore nyttigt, om han ibland rönte en och annan motgång, ty högmod och själfförtröstan skola annars lätt framskymta, då han redan äger en stark ambition, som lätt kan leda därtill. I hans bröst finnes icke en droppe rädsla, och han påstår, att han icke vet någonting, för hvilket han fruktat. Flere anse honom öfverdådig, och jag kan icke neka, att icke det händer någon gång, men det skadar ej, medan man är ung. Det aftager nog i samma mån som åren tilltaga. Allt hvad som är svenskt älskar han högt och det skär honom i hjärtat att se när Svenskarne ej älska hvad som är fosterländskt. — — — Han älskar Sverige och hans högsta önskan är att visa det ej i ord men i gärning.» Huru han vid senare år betraktade sig själf, huru han med djup smärta erkände sina fel, skola vi längre fram i ett annat sammanhang omnämna.