KUNG CARL OCH AUGUST BLANCHE. 61 anses blott såsom svaghet. — — Jag gjorde honom uppmärksam på, huru konungens roll efter min tanke borde vara: att med lugn och värdig kontenans taga emot alla afslag och vädja till nästa riksdag. — — Då skall ofelbart en stark reaktion inträffa mot det parti, som nu har bemäktigat sig väldet; och för denna reaktion skall konungen kunna stå såsom ledare, om han nämligen bibehållit det förtroende hos de liberala och moderata, som man bör hoppas icke blir försvagadt. Vidare yttrade jag min önskan och mitt hopp, att såväl konungen själf som arfvingen till hans tron ej måtte glömma, att dynastien är arfvinge till 1809 års revolution, hvars trådar brusto 1810, då den yttre politikens yttringar togo regentens hela uppmärksamhet och värksamhet i anspråk. Men nu måste de åter sammanknytas, hvilket vi ock med glädje sett konungen åsyfta genom sin strax tagna riktning på framåtskridandets bana — — Altsammans åhördes med lifligt deltagande och utan missnöje. Den unge mannen röjde allvar och eftersinnande — —» Hela kung Carls förhållande t. ex. till August Blanche är stämpladt af hans fördragsamma sinnelag. Denne var utan tvifvel en af de mest älskade och uppburna personligheter, Sverge under senare tiden ägt. Då han midt under jublet på Carl XII:s-dagen den 30 november 1868 så plötsligt bortgick, förkunnade en liberal tidning, att landet i honom mist sin »populäraste» man. Samtidigt talades det också om, att så högt Blanche var älskad utöfver landet, så misshaglig var han å högre ort. Han hade en gång i en kuplett liknat kungen vid styrmannen på ett skepp och afslutat densamma så: Den satsen jag därför vill yrka I land. sam på stormande haf: Min kung kan jag älska och dyrka — Öch likväl ej vara hans slaf. Den här uttalade uppfattningen, sade man, var anledningen till ett visst spändt eller kyligt förhållande emellan kung Carl och honom. Detta är dock helt och hållet en missuppfattning. Kung Carl begärde aldrig någon slafvisk underdånighet, och han