62 KUNG CARL OCH AUGUST BLANCHE. satte som bekant det högsta värde på en ärlig och fri man. Mellan honom och Blanche rådde i det hela ett vänligt förhållande, på samma gång det hos dem fans ett visst humoristiskt rivalskap om folkets gunst, hvilken Carl XV ju klarligen kände sig äga, änskönt han aldrig sökte den. Om båda sades det ju äfven, att de vore Sverges mest populäre män, och båda voro också medvetna om den sympati, som de hvar för sig väckte hos folket. Det yttrande, kung Carl en gång fälde till Blanche, betecknar, rätt förstådt och med reservation, detta deras inbördes förhållande: »Du är kung öfver pöbeln, men jag är kung öfver folket.» Och att kung Carl ej illa upptog Blanches ofta nog rätt skarpa antirojalistiska utfall i prässen, eller med agg behöll dem i minne och sinne, visas bäst af följande lilla interiör från 1866 års riksdagslif. Som bekant var kung Carls sätt att »taga» sina riksdagsgubbar sådant, att han med storm vann deras hjärtan; han var emot dem rättframt öppenhjärtig, ofta skämtsam, och han begagnade sig ej af några hemlighetsfulla öfvertalningsförsök. Öfta brukade han bjuda representanter af borgare- och bondeståndet till middag på slottet — med adels- och prästestånden behöfde han ej göra sig så mycket besvär, ty dessa brukade ändå oftast säga ja och amen till hans önskningar. Bland dessa inbjudna liberala representanter funnos sådana som Blanche, Hierta, Björck, Svensén, Per Nilsson i Espö, Nils Larsson i Tullus m. fl. »Adel och präster ger jag f-n», kunde man vid sådana tillfällen få höra kungen säga, »de äro så fördömdt tråkiga, jag har mycket trefligare bland er! En sådan fäst för utskottets ledamöter af borgare och bönder hade han 1867, då hans arméförslag första gången var före. Under den lifliga diskussionen utbrast han plötsligt och häftigt: Ta’ mig tusan säger jag er, att det här går inte!» Jag ber om ursäkt, Ers Majestät, men ta’ mig tusan går Ers Majestäts förslag inte häller», replikerade genast Blanche.